Tag Archive for trygghet

Inspirerande människor

På väg till jobbet i söndags stannade jag till på en grill för att få i mig lite mat. När jag stod och väntade på min beställning kom det in en man som sade hej till mig. Det visade sig vara en person som tidigare jobbade på Entré i Malmö där jag också arbetat för några år sedan.

Vi slog oss ner och åt tillsammans, pratade om vad vi gjorde och vad vi skulle göra. Det visade sig att han hade kontakter på min arbetsplats och att han hade lite samma tanke som jag om framtiden. Eller nutiden rättare sagt.

Jag kommer ju släppa mitt liv i Sverige och bege mig ut i världen utan trygghet. Kommer endast att ha lägenheten kvar som jag hyr ut till en annan. Han har gjort något liknande, fast han stannar i Sverige av olika anledningar. Men han har också släppt tryggheten, sagt upp sitt jobb och lägenhet.

Det inspirerar mig när människor gör så. Att släppa allt och bara lita på sig själv och vad man själv klarar av.

Vi bytte nummer med varandra och kom överens om att höras. Det ska bli roligt att följa honom.

Nu hoppar jag

Sedan jag muckade från värnplikten har jag arbetat. Jag hamnade aldrig i skolbänken igen. Visserligen var den första tiden en tid av timanställningar men jag fick arbete. Ju längre tiden gick ju mer har jag fått trygghet i min vardag. Men det tog inte så lång tid att komma dit, jag har aldrig levt det minsta utsatt utan jag har haft det bra.

Jag har haft förstahandskontrakt på näst intill alla mina bostäder och även om jag idag bor i kollektiv så står jag på kontraktet. Trygg bostad och ett fast jobb. Drömmen för många, men redan nu vid 26 års ålder känner jag att jag vill prova något annat, jag vill leva lite löst. Liksom på kanten.

Därför har jag nu bestämt mig. Jag kommer att säga upp mig från mitt arbete, flyga till Thailand och vidare ner till Australien för att inte veta datumet jag åter landar i Sverige. Det kommer bli ett äventyr där jag kommer leva mer otryggt än jag någonsin gjort.

Jag liknar det vid att stå vid klippkanten och hoppa ut för att se hur jag klarar mig. Så som jag känner mig själv så tror jag inte det kommer att bli några problem och blir det några så kommer jag att lösa dem.

Önska mig lycka till!

Vägskälet

Vinden svepte lätt över lövträden som omgav sjön vilket fick träden att viska hemligheter till varandra. De viskade på ett språk som ingen kunde förstå, kanske inte ens de själva. Jag log och fortsatte att vandra stigen som följde sjön. Vattnet låg helt blank förutom de ringar som bildades av en fisk som då och då bröt ytan i jakt på föda. Luften var varm och fåglarna sjöng i takt med trädens visslingar, harmonin la sig med ett lugn över mig.

Stigen ringlade sig fram mellan stenar och rötter som ibland bröt dess väg och tvingade den att svänga för att komma runt. Blåbärsriset kantade stigen hela vägen där jag gick och jag kunde inte låta bli att böja mig ner för att plocka några stycken av de delikata blå bären. Fingertopparna hade färgats röda och förmodligen var mina läppar likadana men det gjorde ingenting. Det var bara jag och skogen.

Stigen delade sig i två, den ena fortsatte längs sjön och kom tillslut tillbaka dit jag började men den andra ledde rakt upp mot en del av skogen som mer bestod av barrträd. Stilla stod jag och funderade på vilken väg jag skulle gå. Stigen som fortsatte runt sjön hade jag gått flera gånger tidigare och jag vet precis var jag hamnar men stigen upp mot skogen hade jag inte lagt märke till tidigare. Tanken för nya äventyr tog över och jag valde den förut okända stigen som nu skulle bli en del av mitt liv.

Känslan som plötsligt slog rot i mitt inre var en känsla av spänning och den började växa så fort jag satte min fot och tog första steget in på den nya stigen. Solstrålarna som nådde fram till mig blev färre och färre ju längre in på stigen jag kom. Granarna ställde sig tätare och tätare. Jag hade alltid känt mig trygg i skogen, den liksom omgav en som en välkomnande famn. Just där började jag känna lite oro och jag kunde verkligen inte förstå vad som gjorde att jag kände så. Fanns ingenting att vara rädd för.

Plötsligt blev jag bländad av ett starkt sken som nådde mig från öster och jag skymde mitt ansikte med armen samtidigt som jag tog ett steg bakåt. Skenet avtog och jag såg rakt på en äldre dam som bara stod framför mig och log. Hon såg ut som farmor i sagan om Rödluvan och jag kände hur hon såg rakt in i mig. Situationen var skrämmande men hennes leende ansikte tog mig tillbaka till tryggheten och nästan oförstående spred sig även ett leende på mina läppar.

Hon höll sina händer knutna framför sig när hon sakta höjde den ena handen för att vinka mig till sig. Med ett fortsatt leende tog jag några långsamma steg fram mot damen. När jag stod precis framför henne förändrades hennes ansikte och skenet kom tillbaka. Den här gången var det inte lika starkt utan det var mer som ett mörkt sken som är mycket svårt att beskriva. Hennes ögon blev svarta och hennes röst lät som ett vilddjur när orden kom ur hennes mun.

Du är aldrig trygg!
Det finns inte en plats på jorden där du är trygg!

Jag vaknade svettig i min egen säng och kunde inte förstå om det var en dröm eller verklighet. Allt hade känts så verkligt. Jag såg mig omkring i rummet, såg att mina fingrar var rödfärgade av blåbär. Var det en dröm?