Tag Archive for skrivande

Resan mot framtiden

Jag står på perrongen med händerna i fickorna och ser in i den mörka tunneln. Ser den oändlighet och outforskade värld bortom. I ett ögonblick kommer mörkret närmare och sveper runt mig och det känns som jag befinner mig i rymden. Bara jag och stjärnorna. Rymden börjar snurra runt mig och jag sluter mina ögon för att slukas helt av mörkret.

Jag väcks tillbaka till verkligheten som ropar ut att tåget är på väg in till stationen. Bredvid mig står en väska packad med nödvändigaste, lite kläder, pass, några böcker och en dator. Jag kommer att se världen tillsammans med mig själv och mitt inre. Kommer att se mycket, vara med om många intressanta möten, jag kommer att växa.

Jag ser tillbaka ner i tunneln. Mörkret i tunneln lyser upp mina ögon och jag är i en annan värld, samma värld fast bortom min egen gräns. Mörkret försvinner sakta i takt med att tåget närmar sig, rälsen sjunger och det viner i tunneln. Lamporna från tåget fäster sin blick i mig, som ett vilddjurs ögon som fått syn på sitt byte. Det känns både skrämmande och spännande på samma gång. Jag ser min framtid suddigt framför mig, jag vet vad jag vill men inte vad som kommer ske. Framtiden.

Jag böjer mig ner, tar tag i min väska och hänger den sakta över axeln och kontrollerar att jag har biljetten. Tåget bromsar och stannar framför mig med ett pys, dörrarna öppnas och jag tar klivet mot min framtid, en oviss och utmanande framtid.

Letar mig fram till min plats, lägger väskan på hyllan och slår mig ner. Jag ser ut genom fönstret och tittar på folket som kliver av, in i den verklighet jag nu lämnar. Ett leende sprider sig över mitt ansikte och jag kan se mina egna ögon glittra i fönstret. Jag känner en känsla av lycka, frihet och hopp. Tåget börjar rulla med ett ryck och jag är iväg.

Nu börjar mitt liv.

EDIT. Kan ha publicerat denna tidigare, hittade den bara i min telefon :)

Jag vet inte vart jag ska ta vägen

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
livet står stilla fast att det hela tiden går framåt.
Jag börjar tveka om vem jag är,
börjar tveka om vart jag är på väg.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
jag söker någonting som inte finns.
Varje stund kliar i mig.
Världen lockar mig, världen skrämmer mig.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
någon försöker ta mig till ett ställe bortom mig.
Bortom mig, jag undrar vad som finns där,
jag kommer att hitta min väg.

Mitt mål kommer att bli synligt

Jag önskar du vore här

Tillsammans står vi på perrongen när tåget rullar in på stationen. Du ser på mig med glansiga ögon och jag känner hur mina ögon är på väg att drunkna i tårar. Men jag håller tillbaka. Jag vill inte att den sista stunden vi har med varandra ska vara sorg. Jag älskar dig.

Dörrarna öppnas och du lägger dina armar om mig och kramar sig så hårt att jag hoppas du fastnar i mig för evigt. Sen släpper du, pussar mig lätt på mina läppar och vänder dig om. Du kliver in i tåget och dörrarna stängs i samma stund som du vänder dig om. Jag såg i dina ögon. Aldrig skulle jag se de igen.

–  –  –

Känslan som nu finns i mig gör hela min värld till ett enda suddigt ting. Den betyder ingenting längre sedan den dagen du försvann. Jag glömmer aldrig det sken som alltid omgav dig, skenet av kärlek som fyllde mitt hjärta. Du var min stjärna, mitt ljus i livet.

Saknar din doft som fyllde mina sinnen, saknar att känna din hud, saknar hur ditt hår låg mjukt mot mitt bröst. Jag kommer aldrig att glömma hur det känns att ligga bredvid dig, jag blir påmind varje kväll när tomheten sköljer över mig och du inte är där. Kudden du låg på har kvar avtrycket av dig och jag ser varje kväll hur du borde vara där med mig.

Jag önskar du vore här.

–  –  –

Jag fick idag ett brev på posten, det var från dig. Du berättade hur mycket du saknade mig. Du skulle snart komma hem och den glädjen som spred sig i min kropp var verklig eufori. Jag kunde känna hur mina fötter lättade från marken och jag fick en känsla av tyngdlöshet som är bättre än alla höjder du kan tänka dig.

Alla förberedelser jag hade att stå i fyllde mina dagar tills den dagen du skulle komma tillbaka till mig. Allting var ordnat, välkomnandet, middagen på kvällen och tiden vi skulle spendera med ett glas vin framför den öppna spisen. Allt skulle bli så perfekt det bara kunde bli, precis som du.

Sen kom dagen.

Jag var på väg mot stationen för att möta dig när en känsla av svart plötsligt kom till mig. Ett mörker. Någonting hemskt hade inträffat, jag kände det på mig.

Framme på stationen såg jag en folksamling och polisbilarna som stod runt om. Jag gick rakt fram till samlingen och trängde mig igenom för att se vad som stod på. Min svarta känsla fanns kvar i mig. Plötsligt var ett avspärrningsband framför mig och jag såg hur poliser sakta gick runt innanför.

Jag höjde min blick och.. där låg du. Blodet som låg runt dig berättade vad som hade hänt. Jag kunde inte stoppa mig själv, hjärnan stängdes av och jag skrek. Jag skrek på ett sådant sätt som fick alla som stod nära mig att backa. Jag slängde mig genom bandet och rusade fram mot dig. Poliserna försökte stoppa mig men de hade ingen chans.

Dina ögon var slutna och du såg så fridfull ut, så avslappnad. Jag slängde mina armar om dig. Jag skulle aldrig släppa dig. Aldrig.

Krönika: Vi måste nå ut till de utanför mångfalden

Jag gillar att skriva, ibland skriver jag.

Jag gästade Möllan.nu under dagen och skrev där min krönika som finns att läsa här – Vi måste nå ut till de utanför mångfalden.

Trevlig läsning.

Vårt liv försvann

Jag vet inte vad klockan var men det var helt mörkt ute när jag rycktes ur min sömn. Ljudet av glas som krossades och föll mot golvet nådde mina öron och jag satte mig rakt upp i sängen. Det var helt svart men ljudet verkade komma ifrån vardagsrummet. Nu var det tyst. Vid sidan om mig såg jag min kära ligga med täcket över ansiktet.

”Vänta här så går jag och tittar efter.”

Jag började smyga ur sängen och öppnade dörren som stod på glänt till sovrummet där vi låg. Jag tyckte mig höra något ljud, ett slags prasslande. Något fångade min blick när jag förstod var det var som var på väg hända. ”Det brinner!” Skrek jag och sprang snabbt tillbaka för att slita min kära ur sängen och få på oss kläder.

Vägen mot utgången ledde förbi vardagsrummet så jag sa till min kära att klättra ut genom fönstret. Jag skulle hitta telefonen och ringa brandkåren men jag kunde inte hitta den. Fönstret öppnades och jag lämnades ensam kvar i huset.

Lukten av rök började komma närmare och dörren till sovrummet var fortfarande öppen. Jag skrek ut genom fönstret att jag inte kunde hitta telefonen och istället skulle försöka ta mig ut. Jag kom att tänka på katten, hade vi släppt in den på kvällen eller var han fortfarande ute.

Jag stängde dörren och kunde känna värmen som spred sig i korridoren trots avståndet, jag kunde inte ens se elden. Under sängen stod våra innetofflor som jag slängde ut genom fönstret innan jag själv klättrade ut. Jag kunde inte se någon annan men jag hörde hur någon skrek längre bort. Bra, grannen måste ha en telefon vi kan låna och jag såg hur en lampa där borta i huset tändes.

Jag vände mig om och såg vårt hus sakta men säkert försvinna, omsvept i lågorna och jag fick backa mer och mer för att inte bränna mig på den enorma hetta som strålade från elden. Lågorna slog högt upp mot himlen och jag såg hur hela mitt liv försvann, allting jag ägde blev till ett enda inferno.

Känslan när jag insåg att ingenting kommer kunna räddas går inte att beskriva. Där stod jag, i innertofflor, ett par jeans och en tröja. Inte ens några underkläder hann jag få på mig, jag äger inte ens ett par kalsonger. Bredvid mig kom min älskade gående, stannade precis bredvid mig och gjorde som jag. Vi såg tillsammans upp i himlen, glödande små prickar som steg upp i luften för att sakta slockna.

Det var vårt liv som slocknade.

En sida om dagen

En Twitterbekant, Malin Johansson, startade för ett tag sen #ensidaomdagen på Twitter och jag hängde på. Det gick ju sådär får jag säga och det har nu hamnat i skymundan. Då pratar jag om mitt eget engagemang i det hela och inte hennes.

Det går ut på att en ska skriva en sida om dagen men vad som menas med en sida spelar ingen roll utan det får en klart bestämma själv. Det kan vara en sida på en novell, en roman eller kanske ett blogginlägg. Angående blogginlägg så startades ju också #blogg100 för ett tag sen där en skulle göra ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Också en intressant grej.

Jag har i alla fall bestämt mig för att köra på en sida om dagen igen. Det kommer att vara en liten sida som går fort att göra och om jag har mycket tid en dag kanske det blir fem sidor den dagen. Hörde också en sak som Jan Guillou gör, han skriver ett exakt antal sidor och om han är klar med dem men meningen ska fortsätta så bryter han ändå. På så sätt har man början på nästa session redan klar för sig.

Bara en bestämmer antalet sidor innan en börjar skriva och sen är en färdig när en är färdig.

Jag har inte bestämt mig ännu om jag ska räkna filmen som jag och Linus skriver, har inte gjort det hittills men det har bara varat tre dagar än så länge. Vi får se.

Vi skriver ett filmmanus!

Jag har ett arbete som jag trivs på, till och med en fast anställning inom staten så jag sitter verkligen tryggt. Jag bor i en fin lägenhet i centrala Malmö tillsammans med två härliga människor som gör vardagen lite roligare. På helgerna (ibland vardagar) träffar jag folk, skriver, festar och har roligt. Men ändå känns det som att jag vill ha mer.

Så när Linus en dag sa till mig, ”Jag måste göra nånting. Låt oss påbörja ett projekt tillsammans” så var jag snabb med att säga ja. Nu några veckor in i projektet ser jag att det kommer bli skitkul och jag ser fram emot vårt fortsatta arbete. Vi lägger ett antal timmar varje vecka och spenderar de väl. Ibland blir det lite mindre sömn men det är det värt.

Vad ska vi göra då? Det kommer ni klart att märka men jag kommer ändå säga något litet till er nu. Vi skriver ett filmmanus tillsammans. Det kommer att bli ett drama om kärleken och vilka vägar den kan ta och hur den plötsligt kan svänga i en oförutsedd riktning.

Har ni frågor så kontakta vår pressansvariga Evelina Maltesson på evelina@mollangruppen.se.

storyboard
Här har vi början på vår storyboard, hängandes på väggen. Spännande

Önskar er alla en mycket trevlig dag!

/Michael

Ingen ser mig

Vinden är kall men jag känner inte av den för jag är redan så borta i mitt sinne att ingenting spelar någon roll. Jag har bestämt mig nu. Ingen har sett mig på så länge att jag har glömt hur det känns. Hur det känns att någon ser att jag existerar, att jag har någon mening.

Jag står på perrongen och jag vet att snart kommer tåget. Tårarna rinner men jag gråter inte, kanalerna är bara öppna och det rinner över min kind. Det är nästan tomt på perrongen och ingen står nära mig. Känslan av att jag är på väg att göra mina nära en tjänst genom att befria dem från mig får mig helt avslappnad över vad jag ska göra.

Mitt barn, mina föräldrar och mina syskon.

Lugnet finns i mig och omkring mig men troligen ser de runt mig något annat. Mina tårar fortsätter att rinna okontrollerat, men jag gråter inte. De som ser mig ser en uppriven människa som inte vet vad hen gör, men de har fel. Jag har bestämt mig.

Om ingen ser mig nu så är det slut. Ingen har sett mig, sett att jag existerar på väldigt länge nu och jag vet att jag har gjort många fel. Alla kommer dra en lättnandets suck när jag försvinner, jag ger dem rum att leva.

Tåget börjar närma sig och jag kan se strålkastarna skymta borta i horisonten. Rälsen börjar vina och snart kan man höra hur vinden virvlar runt tåget. Jag är redo.

Från ingenstans kommer en tjej sakta fram till mig och räcker mig en näsduk. Hon sa ingenting till mig och jag bara såg på henne. Jag tog näsduken och stod som förstenad kvar när tåget rullade förbi mig.

Jag önskar att hon visste att hon räddade mitt liv den kvällen.

Jag är jagad

Jag springer över ängen, gräset lägger sig nästen längs marken när jag passerar. Rädslan som får mina ben att röra sig som aldrig förr bara kom över mig och jag känner hur jagad jag är. Jag vet att någonting är efter mig men varje gång jag ser bakåt ser jag ingenting. Men jag vet att det är där.

Efter två ängar känner jag hur mina ben blir tyngre och min andning blir allt hårdare. Jag känner i halsen hur den skriker att jag måste lugna mig men jag vågar inte stanna. Jag är jagad och jag vet att det kommer kosta mig livet om jag stannar.

Måste komma fram till gläntan, där vet jag att jag kommer vara trygg. Där har jag alltid varit trygg. Sedan barnsben har jag sprungit till gläntan när jag behövt söka skydd. Efter ängarna är det bara en liten bit in i skogen och jag ser hur den närmar sig. Träden blir högre ju närmare jag kommer och när jag ser bakåt ser jag ängarna som en oändlighet.

Jag vet inte hur länge jag har sprungit men jag vet att jag sprungit snabbare än vad mina ben någonsin gjort. Äntligen omges jag av träd och jag kan känna doften av bark och mossa vilket får rädslan att lätta något. Men jag vågar inte sluta springa. Jag är jagad.

Längre fram ser jag ljuset som tar sig ner förbi trädkronorna och träffar gläntan. Där är jag trygg tänker jag och ökar takten ytterligare. Nu är det bara några meter från gläntan och jag känner plötsligt ett frustande i nacken. Jag skriker och slänger mig in i gläntan.

Med ansiktet ner i gräset känner jag lugnet som sprider sig i kroppen, vinden som viskar i löven får mig att känna den trygghet jag kände som barn. Frustandet jag kände i nacken gör att jag inte vågar vända mig om, men jag gör det ändå.

Jag rullar runt och ligger på rygg i gräset, ovanför mig finner jag en klarblå himmel och vinden fortsätter leka med löven ovanför mig. Jag är trygg här, jag har alltid varit trygg här.

I en karusell som kallas världen

Den friska vårluften sveper mitt ansikte och får mitt hår att svaja mjukt. Jag står på torget och ser ut över människorna som alla har sina mål, en väg att gå. Jag bara står. På andra sidan får jag syn på en kvinna i en klänning som rör sig i vinden. Min blick fastnar genast vid hennes hår som likt vågorna på havet mjukt men kraftfullt rör sig runt henne.

Plötsligt är hon bara några meter framför mig, på väg rakt emot mig fast ändå förbi. Hennes ögon möter mina och tiden stannar. Alla på hela torget fastnar i sin position. Hennes blick värmer hela mig där jag står men även hon har fastnat och står alldeles framför mig, jag kan nästan ta på henne men jag kan inte röra mig.

Den varma känslan sprider sig i hela kroppen och jag känner hur hela mitt ansikte ler. Vinden som sveper mitt hår får en helt annan innerbörd, det för henne mot mig. Men jag är fast, jag kan inte röra mig.

Känslan som växer inom mig när jag inte kan sträcka ut min hand mot henne börjar nästan likna en frustration. Hennes blick har låst fast mig där jag står. Jag ser hur hon andas och ett leende börjar synas på hennes läppar. Tiden står inte stilla, den går bara långsamt. Jag känner hur min arm börjar reagera för att sträcka sig ut mot henne.

Plötsligt börjar torget att snurra och alla människorna runtomkring blir bara en stor suddig massa som snurrar runt. Kvar står jag och kvinnan som fängslat mig genom en blick. Hon och jag, ensamma i en karusell som kallas världen.

En millisekund av svart och världen är åter som den var. Jag ser hennes leende spricka upp och hennes ansikte är så vackert. Det får mig att inte heller nu kunna röra armen. Hon hinner passera på en sekund och jag är som förlamad.

Jag har aldrig sett henne igen.