Tag Archive for barndom

Lämnade Facebook 2014-12-31

Nu väntar en social framtid. För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta en paus från Facebook och brytpunkten blev ju självklart vid årsskiftet. På förmiddagen på nyårsafton avaktiverade jag mitt konto och min profil finns inte längre synlig. Hur länge pausen kommer att pågå har jag ännu inte bestämt, det kan vara för resten av mitt liv.

Anledningarna att jag lämnade är flera, både personliga och Facebooks villkor. Jag har inte haft en smartphone sedan april förra året så den delen har jag redan vant mig av vid och det har givit mig en bättre livskvalité. Istället för att varje gång man har en sekund över titta på Facebook kan man leva i nuet, det är inte farligt att ha tråkigt och ägna tid åt sina egna tankar. Det är värt allt. Synen på omvärlden och sig själv blir mer äkta när man får tid för sina tankar och inte distraherar sig själv med ”sociala” medier och annat.

Det är ofta i sociala sammanhang man ser att de flesta sitter med telefonen framför sig eller i handen och istället för att umgås och prata med varandra umgås man med en skärm. Smartphones och Facebook skapar ett beroende och ett behov som vi egentligen inte har, det slipper jag.

Jag har inga egna barn men jag ser föräldrar se sina barn växa upp genom en skärm då allting ska fotograferas och delas på Facebook. Det gör mig ledsen att se, dessa barn som behöver uppmärksamhet och kärlek lär sig att ”likes” och bekräftelse från avlägsna bekanta och okända är mer värt än de själva.

En annan anledning är integriteten. Jag har varit på nätet länge, på Facebook, Twitter och min blogg så vad jag tycker och känner är ingenting som generellt är hemligt. Däremot vill jag kunna bestämma själv vad jag delar och vilken information som samlas in om mig. Facebook har gått över gränsen på flera punkter.

Facebook spårar var du är, vilka du är med och vad tycker om. De säger att det är för att kunna bättre rikta annonser som passar just dig men man måste tänka ett steg längre. Denna information delas, sparas och finns tillgänglig för människor, företag och myndigheter. Kanske känns det inte så farligt men tänk dig själv att du inte vet vem eller vilka som kan få tag på information eller vad de kan göra med den. Vem kan du lita på? Hade du vågat berätta exakt var du är och när till vem som helst i hela världen? Tror inte det, men det gör du.

Redan nu bara två dagar senare känner jag att min inre stress har minskat. Även om jag inte haft en telefon med internet på länge kände jag ett behov att kolla Facebook så fort jag kom hem eller när jag vaknat. Nu kan jag ägna tid åt mig själv och de runtomkring mig. Det är människor som är viktigast i livet, inte likes på Facebook.

Oändlig kärlek är den enda sanningen, allt annat är en illusion.

Gör vad du vill, men tänk efter.

En promenad i skogen

I lördags passade jag på. Jag var i Mörrum och solen sken och värmde mig. Våren visade sig från en vacker sida så jag promenerade ut i skogen. Här är lite av promenaden i bilder.

Photo 2013-04-20 14 59 46Började närma mig en gård.

Photo 2013-04-20 15 22 01Det ljusa huset ni kan se nästan i mitten på bilden är det där jag växte upp. Jag har sprungit runt massor i dessa skogarna när jag var liten. Huset var rött då 😉

Photo 2013-04-20 15 22 36 En mysig liten bäck på ”savannen”.

Photo 2013-04-20 15 45 45Sådana här klippor som syns här var väldigt roliga när en var liten, att klättra i då förstås.

Photo 2013-04-20 15 45 48

De här träden har legat över denna vägen sedan… jag vet inte, länge.

Photo 2013-04-20 15 19 38Blickar framåt

Påskafton

Idag är det påskafton. Jag har inte firat påsk på några år och de senaste har jag arbetat, likaså detta. Men det jag tänker på idag när det är påskafton är min farmor. Varje år samlades vi hos henne för att äta påskmat, dricka läsk, snaps till de äldre och inte minst den underbara stämningen som rådde.

Det var skratt, historieberättande, lek och så klart mätta magar. Vi unga lekte med de yngre varvat med att prata med de vuxna vilket gjorde dagarna omväxlande och mycket trivsamma. Det var roliga dagar. Jag saknar dem, jag saknar farmor.

Fortsatt glad påsk!

Min pappa

Idag är det min kära fars födelsedag. Han blir 60 år gammal, jag vill lägga betoningen på ordet gammal. Nej, jag ska inte vara elak. Pappa har alltid haft en stor del i mitt hjärta och det kommer han att ha så länge det slår. Jag har inte bott tillsammans med honom sedan jag var liten eftersom han och mamma skilde sig. Men han har alltid bott nära.

Även om de var skilda klarade de av att vara i samma rum som varandra och jag märkte aldrig av några konflikter. Pappa bodde nära och man kunde alltid gå eller cykla till honom om man ville. När jag var 15 började jag sommarjobba på hans arbetsplats och gjorde det i ett antal somrar därefter.

Under min uppväxt åkte vi på utflykter till sjöar och hav, gick promenader, körde Puch Florida i skogen bakom huset och en gång i tonåren så tog han mig och min bror till Mallorca. Vi hade en mycket trevlig vecka där nere men det kan jag berätta om en annan gång.

Han har alltid varit lite tystlåten min pappa, precis som jag. Vi är lika på så många sätt och så fort det har handlat om lite mer känsligare samtalsämnen så har vi trevat fram. Men tillslut har vi kommit så nära mitten att allting har gått bra. Vi fick alltid en omedelbar förståelse mellan varandra även om vi inte utbytte många ord. Jag kan alltid prata med honom även om det ibland tar lite tid att bryta isen. Men det ligger på oss båda, det vet jag.

Han är så omtänksam så det är svårt att föreställa sig och han tänker verkligen på allas bästa före sig själv vilket gör honom till en mycket bra man. Och hans kramar får en alltid att känna sig trygg, oavsett var man är eller vad som hänt. Jag som gillar kramar tar emot dem med glädje. Och hur han alltid hälsar på mig genom att säga ”Hej sonen” och ger mig en kram gör mig glad.

Nu när vi blivit lite äldre har relationen inte ändrats speciellt mycket, samtalsämnena har klart skiftat lite men jag känner precis likadant för honom. Vi umgås också på ett annat sätt, åker motorcykel och stannar till för en korv någonstans i de småländska skogarna sedan åker vi vidare. En annan gång hade vi vattenkrig i hans vardagsrum tillsammans med min bror. Men det får erkännas att det var lite starkare drycker inblandade då.

Men det jag vill säga är att min pappa är bäst och jag kommer alltid att välkomna hans kramar, jag kommer alltid att kunna prata med honom och…

Jag älskar dig pappa!

Ingen plansch, ingen personlighet

Har funderat lite på barndomen. Alltid när man pratar eller lyssnar på folk angående deras uppväxt och barndom så kommer ofta frågan om vilka man hade på väggen. Alltså vilka planscher hade man på sitt rum, vilken artist, film, idrottslag eller liknande. Jag kan inte komma på att jag direkt hade någon, speciellt inte någon längre tid.

Är det fel på mig? Är jag en korkad människa eller hade jag andra intressen än idoler, betydde kändisar ingenting för mig? Någonting är det säkert för jag kan inte komma på någon som inte hade något speciellt på väggen. Kanske har det med uppfostran och föräldrar att göra, de hade inte heller några direkta idoler som kunde smitta av sig på oss barn. Vad jag känner till.

Hur viktigt är det med idoler egentligen? Frågan är om man behöver idoler för att få en personlighet. Förebilder kan ju finnas i alla, de behöver inte hänga på väggen i form av en häftig bild. Jag tror att jag blev en rätt bra människa utan idolbilder på mina väggar.

För er som kände mig under min uppväxt så hade jag säkert någonting på väggarna, problemet är att jag inte vet vad eller vem. Alltså kan det inte varit något som egentligen betydde något för mig.

Vad hade du på väggen? Hade du ingenting så skulle jag uppskatta ett svar så jag slipper känna mig så ensam.

Tradition av halloweenfest

Då är familjen inbjuden till middag när höstmörkret faller på. Regnet piskar oss med jämna mellanrum, blåsten skjutsar löven åt alla håll och mörkret kommer allt tidigare. Hösten är här och det är dags för Halloweenfest.

Min mor fick idén om att fixa en fest inför Halloween och det var starten på några års tradition. Tradiotionen har tyvärr idag dött ut med tanke på att vi bor i olika delar av Sverige men jag uppmanar mamma att försöka igen något år. Det var många roliga kvällar.

Alla klädde ut sig i olika läskiga och skrämmande utstyrslar och träffades hemma hos oss i Torsteboda. Mamma fixade mat med halloweentema till oss alla. Där var köttfärsfyllda paprikor med ögon och mun urklippta som halloweenpumpor, köttfärspaj med deg som var densamma, grönt ris, ögon med mera. Allt såg mycket otrevligt ut men gott var det.

Efter middagen var det dags för spökrundan som planerats av ett par av oss under dagen. Denna gången var det jag och min brors tur att anordna och vi hade verkligen använt fantasin. De andra ställde sig på ett led med händerna på framförvarandes axlar och satte igång en utstakad bana runt tomten, mellan träden och runt inne på tomten.

Helt plötsligt flög löven och upp for en grej som skramlade i mörkret och alla skrek till. Resan fortsatte med liknande händelser och alla nerver var på spänn. Framåt slutet av rundan kom höjdpunkten. Jag och min bror hade byggt en docka med hjälp av gamla kläder, bräder och en hjälm som vi bundit i ett snöre. När ledet med familjen närmade sig stallet öppnades luckan till loftet och ut kom dockan och blev hängande i snöret. Tur att ingen blev träffad men rädda blev de i alla fall.

Det var min Halloween, för många år sen.