Archive for Skrivande

”Du ser ut som en luffare”

När jag kom till jobbet en dag fick jag en kommentar från en kollega, hen sa ”du ser ut som en luffare”. Jag var klädd i gamla slitna badshorts, ett svettigt vitt linne och en ryggsäck. Det jag reagerade över var inte att hen kallade mig luffare utan känslan jag fick när hen sa det, en känsla av glädje.

———————————————–

En morgon hörde jag löv som prasslade och när jag öppnade ögonen såg jag gräs, lila ljung och en sol som precis kommit över kanten borta vid horisonten. Jag kunde höra vågorna slå mot klippkanten nedanför och bin som surrade i ljungen på jakt efter morgonens nektar. Jag rullade över på rygg och såg rakt upp i en klarblå himmel som blev blåare och blåare ju högre solen klättrade. Ett stort leende spred sig på mina läppar.

Den natten hade jag sovit utomhus i endast en sovsäck och bredvid mig stod mina skor väntande i gräset, väntande på nya vandringar. Min ryggsäck låg bredvid mig och hade hela natten tillsammans med en buske skyddat mig från vinden som kommit in under morgonen.

Kvällen innan hade jag packat ryggsäcken med sovsäck, varm tröja och några bananer och gått mot tåget. Hoppade på första bästa tåg från spår 4 och befann mig senare i Helsingborg. Där fann jag en buss som skulle ta mig mot Mölle. Där ligger ett vackert område jag besökte för över tio år sedan, Kullaberg.

På bussen började jag prata med en tjej som försökte förklara för en fransman hur man tog sig till Kullaberg. Jag erbjöd mig att följa med dit så hade jag någon att promenera med och någon att prata med. Väl framme i Mölle började jag och fransmannen, Phil, vandra upp mot fyren. En timme senare kom vi fram och solen höll precis på att gå ner och avsluta dagen. Phil plockade fram sitt stormkök och bjöd mig på pasta med tikka masala som vi åt tillsammans från samma skål.

När solen hade försvunnit ner i vattnet plockade vi upp våra ryggsäckar, satte på oss skorna och skulle leta upp en plats att sova. Vi klättrade ner för kanten för att sedan klättra upp igen på en annan klippa längre ut mot vattnet. Där lade vi ut våra sovsäckar bakom en buske och slog oss ner. Jag plockade fram en påse godis som jag hade med mig som vi delade på under stjärnorna och pratade om allt mellan himmel och jord.

———————————————–

Det inspirerade mig mycket hur min nyfunna vän, Phil reste och levde. Han hade liftat från Stockholm till Helsingborg för att ta sig till Mölle och han skulle vidare ner genom Danmark och till Berlin genom att lifta. Han hade nästan inga pengar utan levde på det han hade och så fick det vara. Han sa att han var en rik man när han reste, han hade vägen under sina fötter, han sa det till mig.

Jag vill bli en rik man.

Jag står i rummet, det är helt svart. Jag höjer handen och dricker vattnet ur det glas jag håller i. Det svala vattnet når mina läppar och fyller min mun. Jag känner hur min kropp svalkas samtidigt som värmen i rummet stiger. Sluter mina ögon.

Jag ser hur färger börjar träda fram och jag öppnar åter ögonen. Mina ögon slås av ljuset från stora gröna blad som hänger från ett slags träd. Sakta börjar stammarna träda fram och jag ser hur de är fyllda med blommor. Massor av blommor i olika färger.

Mina sinnen går i extas. Dovt hör jag trummor som slår en härlig takt. Jag tycker mig känna vibrationerna i marken när ljudet sakta kommer närmare. Bong bong. Längre bort ser jag ljus glittra mellan träden. Jag förstår att jag står i en djup skog.

Ljuset kommer närmare, trummorna hörs starkare. Bong bong! Det är facklor som glittra mellan träden och jag ser siluetter av människor. De är många. De kommer närmare och jag hör nu hur de sjunger. Det är vackert. Dansar de genom skogen?

Ju närmare de kommer mig ju mer hör jag deras glädje. Deras sång är glad. De måste fira någonting.

Nu är de så nära att de får syn på mig. En person sjunger ljust och högt samtidigt som han börjar röra sig rakt mot mig. Jag kan se ett leende på personen som kommer mot mig, ett leende blandat med den vackra sång jag hör. Jag ler.

Resan mot framtiden

Jag står på perrongen med händerna i fickorna och ser in i den mörka tunneln. Ser den oändlighet och outforskade värld bortom. I ett ögonblick kommer mörkret närmare och sveper runt mig och det känns som jag befinner mig i rymden. Bara jag och stjärnorna. Rymden börjar snurra runt mig och jag sluter mina ögon för att slukas helt av mörkret.

Jag väcks tillbaka till verkligheten som ropar ut att tåget är på väg in till stationen. Bredvid mig står en väska packad med nödvändigaste, lite kläder, pass, några böcker och en dator. Jag kommer att se världen tillsammans med mig själv och mitt inre. Kommer att se mycket, vara med om många intressanta möten, jag kommer att växa.

Jag ser tillbaka ner i tunneln. Mörkret i tunneln lyser upp mina ögon och jag är i en annan värld, samma värld fast bortom min egen gräns. Mörkret försvinner sakta i takt med att tåget närmar sig, rälsen sjunger och det viner i tunneln. Lamporna från tåget fäster sin blick i mig, som ett vilddjurs ögon som fått syn på sitt byte. Det känns både skrämmande och spännande på samma gång. Jag ser min framtid suddigt framför mig, jag vet vad jag vill men inte vad som kommer ske. Framtiden.

Jag böjer mig ner, tar tag i min väska och hänger den sakta över axeln och kontrollerar att jag har biljetten. Tåget bromsar och stannar framför mig med ett pys, dörrarna öppnas och jag tar klivet mot min framtid, en oviss och utmanande framtid.

Letar mig fram till min plats, lägger väskan på hyllan och slår mig ner. Jag ser ut genom fönstret och tittar på folket som kliver av, in i den verklighet jag nu lämnar. Ett leende sprider sig över mitt ansikte och jag kan se mina egna ögon glittra i fönstret. Jag känner en känsla av lycka, frihet och hopp. Tåget börjar rulla med ett ryck och jag är iväg.

Nu börjar mitt liv.

EDIT. Kan ha publicerat denna tidigare, hittade den bara i min telefon :)

Jag och svanen

Jag sitter på bänken vid kanalen. Vattnet ligger blankt i mörkret som omger mig, de nakna träden sträcker sig mot himlen. Grenarna som spretar åt alla håll, ser ut som händer som vill greppa tag om mig. De ser kusliga ut i det svaga månskenet.

Det mörka och stilla vattnet bryts av en svan som sakta kommer simmandes. Stadsljuset når inte fram och jag undrar först om det är en svart svan. Den kommer närmare och glider sakta förbi mig där jag sitter orörlig. Den är vit.

Ensam sitter jag på bänken, ett ögonblick fanns svanen med mig men den är åter borta. Jag är ensam igen. Ser upp mot trädkronorna som hela tiden söker nya vägar uppåt mot himlen.

Jag trivs bra här vid kanalen. Det är jag och mörkret ,det blanka vattnet och tågen som sakta rullar förbi på andra sidan. Ibland får man besök av en svan. Ibland är det bara jag.

Från Bosnien till Sverige – Flykten från framtiden

Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt ut och hur han sedan kom till Sverige där hans nya liv började.

Under en längre tid hade det trappats upp. Skottlossningarna som till en början avlöste varandra med längre mellanrum blev allt tätare och kom allt närmare. En dag när han var hos sin farmor räknade han pansarvagnarna som passerade.
– Vi såg 73 lastbilar lastade med två pansarvagnar på varje lastbil körandes upp mot berget, berättar Elmir.

Samtidigt fortsatte politikerna på tv och radio att försöka lugna befolkningen genom att säga att det bara var en övning och att det inte är någon fara. Rebellerna som var emot dem var inte så många sades det.

I början av april 1992 beskjuts en fredsdemonstration och kriget var ett faktum. Elmir berättar om när de skulle fly, de var hemma hos hans morföräldrar som bodde knappt femhundra meter ifrån deras egna hem. Han var bara sju år gammal när han sprang mot hemmet och runt hans fötter ven kulorna. Han såg kulorna försvinna ner i gräset runt honom.
– De siktade mot mina hälar, säger han.

Han har i efterhand fått det berättat för sig hur soldaterna sköt mot fötterna på barn för att få människor att stanna och ta hand om sina barn. De ville inte döda, men inte heller att de skulle fly.

Tillsammans med en annan familj begav de sig till flygplatsen men det var inga flyg som lyfte så de tog sig istället mot bussarna. När de kom dit fick de reda på att även de var inställda så de begav sig istället till tågen. Sista tåget var på väg att lämna stationen och de hann precis med tåget som skulle ta dem mot Kroatien. Tågets slutstation var strax innan gränsen till Kroatien.

Där hade familjen som de flydde med släktingar som de fick stanna hos ett litet tag. Eftersom inga män över 16 år fick lämna landet och en av de unga killarna som bodde där arbetade som vakt var de tvungna att muta honom för att komma vidare. Papporna i familjen var över 16.

De åkte sedan buss över gränsen och tog sig till Rijeka i Kroatien där Elmirs familj hade kusiner som de också fick stanna hos ett tag. Därifrån tog de ännu ett tåg som ledde dem till München. Elmirs lillasyster, som var två år yngre, hade inte hunnit skaffa något pass vilket gjorde att de blev tvungna att gömma henne. Hon gömdes under en massa kläder för att inte bli upptäckt.

När de passerade Slovenien hittade den slovenska polisen hans lillasyster. Eftersom de inte hade för avsikt att stanna i Slovenien och nästa station låg utanför deras land beslöt polisen sig för att låta henne gå. De önskade dem lycka till med den tyska polisen som skulle vara ännu hårdare.

De tog sig till München utan att systern upptäcktes och där fick de hjälp av Elmirs farbror. De hamnade slutligen i Köpenhamn när Elmirs far kom på att han hade en bekant i Landskrona som han hoppades kunna hjälpa till. De tog sig sedan med svävare över till Malmö och befann sig plötsligt i Sverige.

Elmirs föräldrar gick fram till första personen de såg som hade uniform på sig och berättade att de var flyktingar så gott de förmådde på den engelska och tyska de kunde. Mannen i uniform tog väl hand om dem, ringde in en tolk och såg till att de fick hjälp. De hade nu kommit till ett annat land, flykten var över. Men livet blev inte en dans på rosor så fort de satte sina fötter i Sverige.

De flyttades runt
Familjerna skickades runt på olika flyktingförläggningar i Sverige. Först var det Flen, sedan Västerås och slutligen Österbybruk.

Folk blev satta i lägenheter tillsammans med andra utan hänsyn till var de kom ifrån och vilken bakgrund de hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Det gjorde att två fiender helt plötsligt kunde ha samma bostad och skulle leva under samma tak. Där tänkte inte Migrationsverket till.

Elmir berättar att de själva inte upplevde några problem men det beror också på att de bodde tillsammans med andra flyktingar. Har man flytt från något är man tacksam för det lilla.

I Österbybruk lärde de känna en svensk familj som de började umgås med. De utbytte tjänster med varandra så som målning med mera, de ställde alltså upp för varandra. Runt 1994 fick de uppehållstillstånd i Sverige och det var då deras liv åter började. Strax efter det fick Elmirs pappa en praktikplats i Gävle så de flyttade dit. Här började han själv i skolan igen efter att ha missat två år under flykten. Han hade inte gått i skolan sedan första klass och nu började han i tredje.

Han hade inga problem med att skaffa vänner och hans föräldrar var väldigt hårda med att han skulle få rätt vänner. De ville helst att han umgicks mer med svenska än med utländska barn, mestadels för att han skulle lära sig språket. Elmir märkte inga problem med att skaffa nya vänner och blev heller inte utstött på grund av sitt ursprung. Elmir har fortfarande kontakt med en del av sina gamla skolkamrater.

1995 flyttade de till Falkenberg och då var Elmir redan 11 år. Runt 2006 flyttade hans syster till Helsingborg och senare följde hans föräldrar men Elmir själv flyttade till Helsingborg först i slutet av 2008.

Elmir har idag en bostadsrätt i Malmö och hans syster arbetar med delfiner på Sardinien. Hans pappa arbetar på en bensinmack i Helsingborg och hans mamma ingår i ett integreringsprojekt för kommunen.

Hans föräldrar har båda utbildning sedan Bosnien och arbetade med helt andra saker där. Hans mamma har juristutbildning från universitetet och hade arbetat många år på bank. Hans pappa var lantmäteriingenjör och arbetade då för lantmäterikontoret i Sarajevo. De hade också en kiosk som familjen ägde och drev. Det är svårt att få utländska utbildningar att räknas i Sverige vilket gör att de har fått ta de jobb de kunnat få.

Hans föräldrar har alltid tyckt det varit viktigt med att lära språket och har själv kämpat för att lära sig svenska. Det har gjort att de har klarat sig bra och fått arbete och den hjälp de har behövt. De kämpade som sagt också för att deras barn skulle lära sig, för att lättare komma in i samhället.

Aga var inget ovanligt i Bosnien
Elmir säger att han inte har upplevt rasism riktad mot sig under sin uppväxt men säger också att det kan ha skett bakom stängda dörrar. Han menar då vid ansökningar till jobb med mera, om han blivit bortsorterad på grund av sitt namn vet han ingenting om.

Han tillät aldrig någon att kalla honom för till exempel blatte och gjorde de det så sa han till ordentligt. Han tillåter inte intolerans. Men han hade själv inga problem med sådant, han fick vara med och leka och har kommit bra överens med kollegorna på arbetet senare i livet.
– Om alla som har funderingar om en kultur och undrar var folk kommer ifrån så borde de besöka de länderna. Se hur det är, säger Elmir.

Han menar att det är viktigt att förstå var folk kommer ifrån för att kunna bemöta dem. Alla kommer från olika kulturer och därmed har alla olika värderingar om vad som är rätt och fel. Han berättar om aga som är olagligt och idag väldigt ovanligt i Sverige var både accepterat och lagligt i till exempel Bosnien. Själv blev han aldrig slagen av sina föräldrar men han kan lättare förstå var folk kommer ifrån.

Elmir berättar att det är skillnad mellan flyktingar och invandrare och berättar också att media målar upp en bild som inte stämmer överens med verkligheten och hur det ser ut i Sverige idag. Människor med utländsk bakgrund är inte detsamma som någon som utnyttjar bidrag för att leva. Elmir arbetar och betalar skatt som vilken svensk som helst och han har kämpat för att komma dit.

Alla har ett val om vad de gör med sina liv, han valde att gå den vägen som lett honom till det arbete han har idag. Han nämner också att det finns de som använder det svenska systemet för att leva så enkelt som möjligt, arbeta så lite som möjligt men.

Bosnien finns alltid i hans hjärta
Jag frågade om han känner sig om en svensk eller om han har haft problem med att identifiera vilken nationalitet han tillhör. Han säger att det ibland är svårt att se sig själv som svensk när han befinner sig i Sverige, han använder uttrycket försvenskad.

Sen känner han samma problem när han är i Bosnien. Eftersom han kom till Sverige så ung och har växt upp här så känner han inte sig som en bosnier när han är där och hälsar på. Han saknar lite av båda världar. Han är inte van vid jargongen och förstår inte vissa uttryck men han berättar ändå att Bosnien alltid finns i hans hjärta.

Jag tackar Elmir för samtalet, tar i hand och lämnar sedan hans lägenhet.

Elmir heter egentligen något annat.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
livet står stilla fast att det hela tiden går framåt.
Jag börjar tveka om vem jag är,
börjar tveka om vart jag är på väg.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
jag söker någonting som inte finns.
Varje stund kliar i mig.
Världen lockar mig, världen skrämmer mig.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen,
någon försöker ta mig till ett ställe bortom mig.
Bortom mig, jag undrar vad som finns där,
jag kommer att hitta min väg.

Mitt mål kommer att bli synligt

Jag önskar du vore här

Tillsammans står vi på perrongen när tåget rullar in på stationen. Du ser på mig med glansiga ögon och jag känner hur mina ögon är på väg att drunkna i tårar. Men jag håller tillbaka. Jag vill inte att den sista stunden vi har med varandra ska vara sorg. Jag älskar dig.

Dörrarna öppnas och du lägger dina armar om mig och kramar sig så hårt att jag hoppas du fastnar i mig för evigt. Sen släpper du, pussar mig lätt på mina läppar och vänder dig om. Du kliver in i tåget och dörrarna stängs i samma stund som du vänder dig om. Jag såg i dina ögon. Aldrig skulle jag se de igen.

–  –  –

Känslan som nu finns i mig gör hela min värld till ett enda suddigt ting. Den betyder ingenting längre sedan den dagen du försvann. Jag glömmer aldrig det sken som alltid omgav dig, skenet av kärlek som fyllde mitt hjärta. Du var min stjärna, mitt ljus i livet.

Saknar din doft som fyllde mina sinnen, saknar att känna din hud, saknar hur ditt hår låg mjukt mot mitt bröst. Jag kommer aldrig att glömma hur det känns att ligga bredvid dig, jag blir påmind varje kväll när tomheten sköljer över mig och du inte är där. Kudden du låg på har kvar avtrycket av dig och jag ser varje kväll hur du borde vara där med mig.

Jag önskar du vore här.

–  –  –

Jag fick idag ett brev på posten, det var från dig. Du berättade hur mycket du saknade mig. Du skulle snart komma hem och den glädjen som spred sig i min kropp var verklig eufori. Jag kunde känna hur mina fötter lättade från marken och jag fick en känsla av tyngdlöshet som är bättre än alla höjder du kan tänka dig.

Alla förberedelser jag hade att stå i fyllde mina dagar tills den dagen du skulle komma tillbaka till mig. Allting var ordnat, välkomnandet, middagen på kvällen och tiden vi skulle spendera med ett glas vin framför den öppna spisen. Allt skulle bli så perfekt det bara kunde bli, precis som du.

Sen kom dagen.

Jag var på väg mot stationen för att möta dig när en känsla av svart plötsligt kom till mig. Ett mörker. Någonting hemskt hade inträffat, jag kände det på mig.

Framme på stationen såg jag en folksamling och polisbilarna som stod runt om. Jag gick rakt fram till samlingen och trängde mig igenom för att se vad som stod på. Min svarta känsla fanns kvar i mig. Plötsligt var ett avspärrningsband framför mig och jag såg hur poliser sakta gick runt innanför.

Jag höjde min blick och.. där låg du. Blodet som låg runt dig berättade vad som hade hänt. Jag kunde inte stoppa mig själv, hjärnan stängdes av och jag skrek. Jag skrek på ett sådant sätt som fick alla som stod nära mig att backa. Jag slängde mig genom bandet och rusade fram mot dig. Poliserna försökte stoppa mig men de hade ingen chans.

Dina ögon var slutna och du såg så fridfull ut, så avslappnad. Jag slängde mina armar om dig. Jag skulle aldrig släppa dig. Aldrig.

Krönika: Vi måste nå ut till de utanför mångfalden

Jag gillar att skriva, ibland skriver jag.

Jag gästade Möllan.nu under dagen och skrev där min krönika som finns att läsa här – Vi måste nå ut till de utanför mångfalden.

Trevlig läsning.

Vårt liv försvann

Jag vet inte vad klockan var men det var helt mörkt ute när jag rycktes ur min sömn. Ljudet av glas som krossades och föll mot golvet nådde mina öron och jag satte mig rakt upp i sängen. Det var helt svart men ljudet verkade komma ifrån vardagsrummet. Nu var det tyst. Vid sidan om mig såg jag min kära ligga med täcket över ansiktet.

”Vänta här så går jag och tittar efter.”

Jag började smyga ur sängen och öppnade dörren som stod på glänt till sovrummet där vi låg. Jag tyckte mig höra något ljud, ett slags prasslande. Något fångade min blick när jag förstod var det var som var på väg hända. ”Det brinner!” Skrek jag och sprang snabbt tillbaka för att slita min kära ur sängen och få på oss kläder.

Vägen mot utgången ledde förbi vardagsrummet så jag sa till min kära att klättra ut genom fönstret. Jag skulle hitta telefonen och ringa brandkåren men jag kunde inte hitta den. Fönstret öppnades och jag lämnades ensam kvar i huset.

Lukten av rök började komma närmare och dörren till sovrummet var fortfarande öppen. Jag skrek ut genom fönstret att jag inte kunde hitta telefonen och istället skulle försöka ta mig ut. Jag kom att tänka på katten, hade vi släppt in den på kvällen eller var han fortfarande ute.

Jag stängde dörren och kunde känna värmen som spred sig i korridoren trots avståndet, jag kunde inte ens se elden. Under sängen stod våra innetofflor som jag slängde ut genom fönstret innan jag själv klättrade ut. Jag kunde inte se någon annan men jag hörde hur någon skrek längre bort. Bra, grannen måste ha en telefon vi kan låna och jag såg hur en lampa där borta i huset tändes.

Jag vände mig om och såg vårt hus sakta men säkert försvinna, omsvept i lågorna och jag fick backa mer och mer för att inte bränna mig på den enorma hetta som strålade från elden. Lågorna slog högt upp mot himlen och jag såg hur hela mitt liv försvann, allting jag ägde blev till ett enda inferno.

Känslan när jag insåg att ingenting kommer kunna räddas går inte att beskriva. Där stod jag, i innertofflor, ett par jeans och en tröja. Inte ens några underkläder hann jag få på mig, jag äger inte ens ett par kalsonger. Bredvid mig kom min älskade gående, stannade precis bredvid mig och gjorde som jag. Vi såg tillsammans upp i himlen, glödande små prickar som steg upp i luften för att sakta slockna.

Det var vårt liv som slocknade.

En sida om dagen

En Twitterbekant, Malin Johansson, startade för ett tag sen #ensidaomdagen på Twitter och jag hängde på. Det gick ju sådär får jag säga och det har nu hamnat i skymundan. Då pratar jag om mitt eget engagemang i det hela och inte hennes.

Det går ut på att en ska skriva en sida om dagen men vad som menas med en sida spelar ingen roll utan det får en klart bestämma själv. Det kan vara en sida på en novell, en roman eller kanske ett blogginlägg. Angående blogginlägg så startades ju också #blogg100 för ett tag sen där en skulle göra ett blogginlägg varje dag i hundra dagar. Också en intressant grej.

Jag har i alla fall bestämt mig för att köra på en sida om dagen igen. Det kommer att vara en liten sida som går fort att göra och om jag har mycket tid en dag kanske det blir fem sidor den dagen. Hörde också en sak som Jan Guillou gör, han skriver ett exakt antal sidor och om han är klar med dem men meningen ska fortsätta så bryter han ändå. På så sätt har man början på nästa session redan klar för sig.

Bara en bestämmer antalet sidor innan en börjar skriva och sen är en färdig när en är färdig.

Jag har inte bestämt mig ännu om jag ska räkna filmen som jag och Linus skriver, har inte gjort det hittills men det har bara varat tre dagar än så länge. Vi får se.