Archive for Funderinger

Alltid nubbe till sillen

I fredags var det midsommarafton vilket jag har längtat efter då jag inte firade förra året, då var jag i Australien och jobbade på en fram långt ut i bushen. Jag skulle fira tillsammans med en vän och hennes släkt.

Det vankades matjessill och nypotatis med gräddfil och gräslök, mums. Självklart var den obligatoriska ölen och snapsen redan påbörjad när vi anlände runt halv tolv på förmiddagen. Det är så det ser ut i Sverige, dricka hela dagen när något ska firas. Själv skulle jag köra så jag kunde ju inte bli berusad, jag drack alkoholfritt.

Att jag skulle köra var inte enda anledningen till att jag inte ville dricka, den andra var att det var barn på plats, unga barn. Att vi tidigt visar att man måste ha alkohol när man ska fira något ger fel bild till våra barn och ungdomar. Jag drack öl och vin under kvällen, men endast alkoholfritt.

Ingen på festen blev odrägligt full eller förstörde kvällen utan vi hade trevligt från början till slut, men barn är fantastiska, de märker av när folk förändras vilket man gör när man druckit alkohol.

Jag ska inte säga att jag inte börjat dricka tidigt på dagen tidigare eller att jag inte kommer göra det igen. Jag menar bara att vi måste välja våra tillfällen och tänka på vilka signaler vi egentligen sänder till våra barn när vi inte kan träffas hela släkten för att fira någonting, utan att dricka oss berusade.

Läste också denna artikel om en man som blev stum på skolavslutningen när niorna sjöng visor och låtar som hyllade alkohol, fylla och kvinnoförnedring. På skolavslutningen!?

Vår syn på alkohol och droger i Sverige är väldigt snedvriden, alkoholkulturen börjar hos varje individ och det är dags att vi tänker till.

Gillar du att dricka alkohol och klarar av det ska du givetvis fortsätta med det, men tänk på hur och var du gör det!

Om en inte passar in

En helt vanlig man, uppvuxen i södra Sverige, har fast jobb och lägenhet i centrala Malmö bestämmer sig plötsligt för att säga upp sig från jobbet, göra sig av med lägenheten och bege sig iväg på sin första resa. I nästan ett år var han borta från Sverige och klarade sig på egen hand i sydostasien och Australien, hankade sig fram med ströjobb och en vilja att se världen och möta dess folk.

Ni har säkert förstått att mannen jag pratar om är jag själv, Michael Lind, 27 år gammal som kom tillbaka Sverige för cirka en och en halv månad sedan. Den lärdom jag fick på min resa kommer att påverka resten av mitt liv, de insikter jag fick om mig själv kommer vara svåra att ta ifrån mig och jag vill inte att de ska tas ifrån mig. Det är de jag tänkte prata om nu.

Att födas i ett västerländskt land så som Sverige gör att man förväntas en massa saker, man ska på något sätt passa in i de normer som samhället ger en och även passa in i samhället så att vi tjänar staten. Frågan är vad man ska göra om man inte passar in i det samhället. Även om man kan klara av att leva i det samhälle vi har så behöver det inte betyda att det är så man mår bäst av att leva, eller vill leva, sitt liv.

Jag skulle aldrig vilja ha ett fast jobb i 10 år eller skaffa mig ett hus med hjälp av stora lån, jag har haft de drömmarna men jag har insett att det är inte det som livet handlar om, det betyder ingenting för mig. Meningen med livet är kärlek, inte pengar. Även om nu har fått lite blodad tand av att resa vilket kräver att jag har pengar gör jag lite andra prioriteringar när jag spenderar mina pengar. Jag betalar hellre för något som gör min själ rikare än fyller ett hem med prylar.

Även när jag nu ser tillbaka på mitt liv märker jag att det har funnits sådana tendenser redan innan, att saker är mindre viktiga än upplevelser och att må bra i stunden. Jag har aldrig lyckats spara några pengar till att köpa dyra saker för. Och trots att jag alltid tyckt ny teknik är roligt har jag hellre lagt mina pengar på buss- eller tågbiljett för att träffa de som är nära mitt hjärta eller köpt lite god mat och dricka tillsammans med mina vänner. När jag var liten ville jag som de flesta ha saker och presenter men idag ställer jag mig frågan varför. Var det för att det var så samhället ville att jag skulle känna? Konsumtionssamhället.

Som sagt, 27 år gammal och jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Betyder det att jag är förvirrad och obeslutsam eller betyder det bara att göra en karriär inte är någonting som passar mig? Jag tror på det senare. Jag är inte naiv, jag vet att jag inte kan överleva helt utan pengar om jag ska stanna där jag är, nära de jag vill vara nära, men att försöka leva med så lite som möjligt är ingen omöjlighet utan en utmaning jag ser fram emot. Undrar bara om samhället kommer att acceptera mig om jag vid 35 års ålder fortfarande inte har ett fast jobb, frivilligt.

Hur hade du sett på mig?

Krig i västvärlden

Häromdagen så jag på en film om krig men med ett annat perspektiv. Filmer som handlar om och utspelar sig mitt i ett krig finns det gott om men de flesta handlar om krig som har skett eller som fortfarande pågår. Denna handlade om ett krig som inte har hänt och som inte känns kunna inträffa någon gång snart. Den handlade om hur Australien blir invaderat.

Den sätter verkligen perspektiv på hur vi ser på krig, att det sker inte i våra västerländska länder utan bara ”där borta”. Karaktärerna i filmen lever i en trygghet som helt plötsligt bara försvinner när massor av bombplan börjar komma in över landskapet. Ingen tror att något sådant skulle kunna ske, det finns inte ens i bakhuvudet.

Lika förvånade skulle vi bli om Sverige blev invaderat utan förvarning, tänk er det själva. Vad skulle ni ha gjort om det plötsligt kommer flygplan över platsen där ni bor och släpper bomber? Sverige hade inte kunnat stå emot speciellt länge med tanke på vårt försvar så det hade förmodligen varit bäst att bara vinka med den vita flaggan direkt, för att spara liv.

Alla karaktärerna i filmen har olika bakgrund och olika liv men de är alla i 17-18-årsåldern. En av dem har en väldigt religiös uppväxt och en stark tro på gud vilket sätts på prov i filmen när de behöver slå tillbaka för att överleva. Det är alltid svårt att veta hur en reagerar i såna situationer men det är verkligen då ens personlighet sätts på prov och sidor som man inte visste fanns kommer fram.

Vissa länder och regioner har levt i krig under en längre tid, i generationer har befolkningen lärt sig att leva med alla hemskheter som finns runt dem. Det är nog inte helt sant, att de lärt sig leva med det för jag tror inte det blir lättare med tiden. Men när ett land som Australien blir oväntat invaderat funderar vi alla på varför.

Se gärna filmen, den har även vackra vyer över Australien som får mig att längta dit. Filmen heter ”Tomorrow, when the war began” och finns förmodligen som torrent.

Sluta säga ”va en man”

Det är inte helt ovanligt att vi får höra ”va en man” när någon gråter, är ledsen eller helt enkelt får ont någonstans. Vad menar vi med det egentligen? Alltså får inte man gråta? Får inte man vara ledsen och visa sina känslor?

Det som händer när man förtrycker sina känslor är att det kommer bubbla i en och man vet inte vad som kommer hända när det väl kokar över. Unga pojkar som förväntas ”vara män” drabbas av känslor men de vet inte hur de ska visa dem eller om ens får visa dem. De stänger känslorna inom sig istället för att visa eller prata om dem.

Det kan vara ilska, sorg, förvirring, frustration, kärlek eller något annat som rör sig i kroppen. Det är sådant som händer i ungdomen, tonåren är rörig när det handlar om känslor och vi måste alla bli bättre på att visa att det är okej. Det är okej att ha känslor och det är okej att visa dem.

Om vi börjar i tidiga år att få pojkar och unga män att öppna upp sig och prata om sina känslor så kan vi nog slippa en hel del konflikter. När man inte vet hur man ska uttrycka sig, hur ska man då kunna nå fram med vad man tycker och känner? Det har varit en del om hur det brinner i förorterna den senaste tiden och där ser vi en konsekvens av att människor inte vet hur de ska uttrycka sina känslor och tankar.

Det jag vill säga är att vi måste sluta säga ”va en man” eftersom det skapar en skev bild av vad det innebär att vara just man.

Mitt namn

För ett tag sedan träffade jag en icke svensktalande person på puben och jag presenterade mig med mitt namn. Hen reagerade på att jag uttalade mitt namn med engelsk accent och frågade hur jag brukade presentera mig för svenskar. Hen undrade också varför jag inte hade det svenska uttalet när jag presenterade mig för icke svensktalande.

Det var rätt länge sedan nu så jag kom inte ihåg mitt försvar den gången men jag har tänkt på det. Namn brukar ha med identitet att göra men jag vet inte om jag själv känner så. Det är inte viktigt för mig att folk uttalar mitt namn rätt, det är inte viktigt för mig att ha ett smeknamn eller ens att folk kommer ihåg vad jag heter.

Det jag har mitt namn till är att folk ska kunna få min uppmärksamhet och för att kunna identifiera mig när de pratar med andra om mig. Det har ingenting med mig att göra, egentligen. Jag är så mycket mer än några bokstäver i en viss ordning som uttalas på ett visst sätt.

Så jag säger väl som de prostituerade, kalla mig vad ni vill.

Mer god gärningar till världen

Jag har börjat hänga lite mer på Facebook den senaste tiden, vet inte riktigt varför men det gör att jag ser lite videos ibland. Mest av det är skit men jag hittade en som var väldigt fin och gjorde mig glad, den fick mig även att tänka på hur det ser ut runt om mig.

Ni vet hur bra det känns när man har hjälpt en okänd person med något, vad som helst, och hur den hjälpsamheten senare sprider sig. En god gärning sprider sig. Vi måste göra mer så i världen, i vardagen, på stan och överallt.

Som det ser ut nu så ignorerar vi varandra när vi möts ute, med hörlurar i öronen och blicken rakt fram ser vi inte våra medmänniskor. Börja med att le mot någon på stan, kanske nicka ett litet lätt hej och om någon behöver hjälp så hjälp till.

Kanske har någon snubblat ner på marken och behöver hjälp upp, kanske tappar någon utan att märka det, spring då efter. Har någon fått problem med bilen så erbjud hjälp, om någon bär något tungt och man ser hur hen kämpar, hjälp till.

Och fortsätt le.

God gärningar är någonting vi behöver i världen, vi behöver mycket mer av dem så det är lika bra att vi börjar idag. Jag hoppas verkligen du är med mig.

Det kan också vara så att vi pratar med personen bredvid dig på bussen, om personen vill förstås. Det viktigaste är att vi ser alla som de människor de är och de ska ses på med samma respekt som du ser alla andra du håller kärt om hjärtat. Alla människor är lika värda, visa det.

Se videon jag hittade sist här Planet earth the way it should be.

”Ni ser inte kloka ut”

Under mitt liv har jag under några tillfället delat ut flygblad på stan. Jag har även tagit emot flygblad på stan så jag anser mig ha erfarenhet som täcker området.

När jag går ute på stan och någon räcker fram en lapp till mig så tar jag den. Det kan vara världens bästa erbjudande och lappen kostar dig ingenting, det enda du behöver göra om det inte är något för dig är att lägga lappen i pappersinsamlingen. Eller så utnyttjar du erbjudandet som finns på flygbladet.

När jag däremot delar ut flygblad märker hur folk beter sig. Det finns de som vänligt säger nej, det finns de som blir arga och säger nej, det finns de som glatt tar lappen och sen finns det de andra.

De som totalt ignorerar en som om en inte finns, de anar inte hur dumma de ser ut. Särskilt om man får ögonkontakt med dem sen låtsas de varken se eller höra dig. Man ser i deras blick att de lider över att ignorera dig, MEN SÅ SÄG BARA NEJ DÅ!

Sen finns det de som går omvägar. När de ser att du har en bunt papper i handen som du går och delar ut väljer de att svänga åt ett annat håll. När de sedan gått förbi dig går de tillbaka till samma spår. De undviker dig som om du vore spetälsk. Det märks så tydligt så tro mig, det går inte att dölja.

I många av mina arbeten har jag fått lära mig att inte ta något personligt så detta är ingenting som skadar mig. Däremot vill jag mest påpeka att ni som agerar som ovan två stycken, ni ser inte kloka ut.

Pang i Boston

Det small i Boston häromdagen och det dog några stycken, tror det var två. Alltid tragiskt när oskyldiga människor dör, men är det någon nyhet? Människor bombas varje dag i städer och byar runt om i världen. Många gånger mycket närmare än i Boston.

Så varför bryr vi oss mer om Boston? Är det för att de är lika vita som oss eller för att de sprang ett maratonlopp? Tyvärr tror jag mer på det första. Jag tror vi svenskar delvis ser oss själva som amerikaner, självklart inte medvetet men ändå. Vi jämställer oss med dem. Det skulle vi aldrig göra med de i Syrien till exempel.

En annan hemsk katastrof inträffade i Iran, en jordbävning där i alla fall över 40 människor dödades. Som det kan bli med jordbävningar tror jag att fler kommer dö som en effekt av den. Det har inte uppmärksammats i lika stor utsträckning. På Twitter har det uppmärksammats, av privatpersoner mestadels.

Är vi för vana vid sådana händelser? Nej, hade det skett en liknande jordbävning i USA hade vi reagerat utan tvekan. Varför gör vi så stor skillnad på det?

Vart tar de vägen?

Jag har tänkt på en grej. När man lever i ett förhållande en längre tid så lär man känna personens släkt och vänner. Man får en relation även med dem men vad händer sedan. De försvinner ur ens liv och man ses inte igen. Och man vet inte riktigt vad man ska prata om när man stöter på varandra så det blir bara väder och vind. Obekvämt.

Visst de finns kvar men inte i mitt liv, de hade en plats i ens liv men vem fyller den platsen nu? Och vilka fyller platsen som jag hade? Blir vi osynliga eller obetydliga för varandra? Jag hoppas att jag på något sätt påverkar de som funnits i mitt liv, för jag tror att de har påverkat mig.

Kan en kille vara kompis med en tjej?

Har jobbat natt och när man jobbar natt kommer det alltid upp spännande och intressanta ämnen som diskuteras. Det brukar luta åt det sexuella hållet.

Senast jag jobbade så kom vi in på diskussionen om en kille kan vara vän med en tjej utan att ha baktanken ”jag vill ligga med dig”. Den diskussionen har rullat i rummet tidigare nätter men med andra tjejer. Det är ett par heterosexuella män som hävdar att det går inte.

De utgår självklart från sig själva och menar på att om de är kompis med en tjej så är det med baktanken att de vill ligga. De menar inte bekanta, arbetskollegor och liknande utan bara tjejer som de umgås med som kompisar. Alltså tjejer som de kan umgås med på tu man hand, hjälpa för att vara snäll med mera.

Det slutade med att de sa till mig, ”du är undantaget”. Jag höll inte med. Jag känner att jag kan vara vän med en tjej utan att vilja ligga, framförallt går jag inte in i en vänskap med en tjej för att få ligga.

Det blev dock tyst en stund när jag frågade hur det blir med bisexuella. Kan de inte ha enbart vänskap med någon utan att vilja ligga? Men de kom snabbt förbi det argumentet och fortsatte diskussionen. Det känns som en diskussion som kommer fortsätta på denna arbetsplatsen länge.

Det bästa vore om de provar att bli vän med en tjej som de inte vill ligga med, bara för att testa liksom.

Vad känner du i frågan, kan man vara vän över könsgränserna utan att vara det för att vilja ligga?