Archive for 21 mars, 2018

Alla Höör Ihop

Nu går startskottet för Alla Höör Ihop!

Under de senaste månaderna har vi arbetat för att starta upp en lokal förening i Höör som ska arbeta i Ubuntu Movements anda. Vi har skapat träffar för allmänheten på biblioteket med få gäster men det har varit bra kvalité på pratet. Nu kör vi på igen med friska tag då vi nyligen officiellt startat föreningen som vi valt att kalla för Alla Höör Ihop.

Efter att ha arbetat fram stadgar och letat efter folk som kan ställa upp och vara med i styrelsen har vi nu funnit det vi behöver och i nästa vecka kommer vi ha vårt första styrelsemöte.

Igår var vi också och träffade kommunen i Höör för att prata om vår idé och plan och jag måste säga att vi gick därifrån med mycket god energi. De tre som lyssnade på oss hörde oss verkligen och upplevdes positiva till vad vi ville göra. Så nu kör vi igång och förändrar!

Jag kommer så klart med jämna mellanrum uppdatera om hur det går med föreningen och vårt arbete och är du intresserad av att veta mer eller engagera dig så hör av dig, alla är välkomna.

 

Vår tillfälliga logga 😛

Del 5, Flytten

Inom Ubuntu finns många härliga människor och jag kom i kontakt med en person som bor i Höör och var väldigt aktiv inom rörelsen. Eftersom jag hade en känsla av att faktiskt vilja göra någonting som gör skillnad i världen bestämde jag mig för att Höör inte är så långt borta och började planera min flytt dit.

Det var några saker jag ville ha klart innan jag flyttade. Det viktigaste var hur min relation med tjejen jag tagit mig an skulle påverkas och att vi kunde behålla en så bra relation som möjligt. Det andra var mer praktiskt, boende och jobb. Det slutade med att jag fick möjlighet att flytta in i ett rum hos den person jag fått kontakt med och jobb tänkte jag att det löser sig alltid.

Jag började göra mig av med saker, sälja, slänga (väldigt lite faktiskt) och skänka. Och började så klart söka jobb i Höör, vilket alltid är svårare när en ska göra det på distans. Efter jul och nyår var det dags att packa in allt i ett släp och åka ner, min käre far hjälpte mig. Och vet ni vad, jobbet löste sig samma vecka som jag flyttat ner. Jag fick jobb på en skola där jag arbetar som elevresurs, mitt arbete med människor fick fortsätta.

Vardagen här nere flyter på fint fast att tiden ibland känns knapp, jobba, umgås och lära känna nya människor varje vecka. Varje kväll ägnas för tillfället åt arbetet med Ubuntu Movement så kvällarna blir ibland sena.

Höör är en trevlig liten håla med mycket potential och härliga invånare, också många inflyttade vilket verkar lovande.

Nu när det riktiga arbetet med att förändra världen börjat ska det bli spännande att se hur det kommer att bli och utvecklas. Det och mycket annat kommer jag att skriva om här.

Vi ses i framtiden!

Del 4, Lösningen

Åter i Sverige och många återträffar, mycket kramar och mycket att prata om. Arbetslös och bostadslös bodde jag hemma hos min bror i Karlshamn till en början och fick lite ströjobb ett tag. Men jag hade mycket tid eftersom jag inte arbetade och kom i kontakt med en gammal vän som också gick hemma, hon var mammaledig med en liten. Den lilla var tre månader när vi började umgås. Relationen vi byggde upp under den tiden gjorde att jag inte åkte tillbaka till Australien utan stannade kvar.

Jag flyttade runt lite här och där, mest hemma hos andra men hyrde också en stuga i skogen några månader men flyttade därifrån när jag märkte att jag knappt var hemma. Sån är jag, trivs inte riktigt med att bo själv, ensamhet är inte min grej. Jag arbetade ett tag på ett lager, vilket var bland det tråkigaste jobb jag haft, och sedan inom stensättning.

Och hoppsan så impulsköpte jag ett hus utanför Svängsta med planen att bo där tillsammans med min vän och hennes två barn, men så blev det inte och jag bodde där ensam. När jag satt där i skogen på kvällarna var det inte ovanligt att jag tog sällskap av internet, ägnade bland annat mycket tid på Youtube och såg dokumentärer, diverse klipp, föreläsningar med mera och ansåg mig också ha råd med Netflix. Sprang där över en dokumentär som heter Zeitgeist vilken presenterade för mig en tydligare förklaring än jag tidigare fått till varför världen ser ut som den gör.

Eftersom jag förstått att något i världen var fel och sett olika orsaker passade det bra för mig att se något som gav en helhetsbild av varför många av världens stora problem över huvud taget finns till. När jag upptäckte att dokumentären hade en uppföljare blev jag givetvis nyfiken. Där presenterades inte bara problemen utan även en möjlig och trovärdig lösning kallad The Venus Project och jag såg ett ljus i tunneln. Äntligen kände jag ett större hopp för världen i stort!

Som vanligt tröttnade jag på att bo själv och sålde huset och hittade en lägenhet i Asarum där jag tänkte hålla mig tills jag visste mer om var jag skulle ta vägen.

Under tiden i huset bytte jag även arbete från stensättning till att arbeta med ensamkommande flyktingar på ett HVB-hem i Sölvesborg, och sedan på ett annat boende i Ronneby. Det var första gången jag på riktigt arbetade med människor och det gav mig mycket positiva känslor. Att arbeta med människor är givande på många sätt, dels relationerna man bygger men också hur man i ett längre perspektiv kan se en för personen positiv utveckling. Tyvärr är det en del negativa utvecklingar också inom den målgruppen, avslag, mental ohälsa med mera, så det kunde även vara ett tärande arbete.

Innan jag sålde mitt hus kom jag i kontakt med Ubuntu Movement som presenterade en annan lösning än den The Venus Project gjort. The Venus Project pratade mycket om att använda sig av tekniska lösningar för att lösa världens problem, släppa människor fria, och ge vetenskapen mer inflytande. Ubuntu handlar mer lokalt, att folket i varje by eller stad är med och formar sitt samhälle utifrån ett bidragande system där alla hjälper till för att alla ska ha det bra och vara inkluderade. Ubuntu pratar också om hur vi faktiskt skulle kunna nå dit och inte behöva vänta på att världen kraschade. Perfekt!

Del 3, Resan

Jag glömmer inte känslan när jag vinkat av mamma, pappa, min bror och Linus med tårar i ögonen, hur jag gick igenom säkerhetskontrollen och inte ville titta bakåt och möta mammas tårar och själv börja gråta. Men genom kontrollen gick jag och med tiden satt jag på planet och vi rullade ut på startbanan. Då tanken ”va fan håller jag på med” dök upp i huvudet. Men sen såg jag möjligheterna som låg framför mig. Jag, ensam på andra sidan jorden, utan hembiljett.

Att resan började med sex veckor i Thailand gjorde inte ont, älskade klimatet där och jag åkte i slutet på sommaren 2013 så min sommar blev förlängd. Jag hade suttit hemma och planerat hur jag skulle röra mig men jag hade också bestämt mig för att kunna ändra rutten, särskilt eftersom jag åkte själv och garanterat skulle möta folk. Jag åkte norrut enligt planen men sen stannade jag längre än planerat på de platser jag var så missade att åka till Laos som planerat. Efter lugn, upplevelser, festande och dykande var de sex veckorna slut och landet down under väntade mig.

Jag landade med ett plan i Sydney i oktober månad och det regnade, klimatet var kallare än Thailand men det var vår på väg så jag klagade inte. Efter lite vilsenhet på flygplatsen hittade jag till boendet där jag skulle stanna i några dagar för att fixa bankkonto och annat praktiskt. Träffade en tjej på nätet som skulle göra en liten tripp till Blue Mountains med en kompis och jag hängde på dem. Väl tillbaka i Sydney hyrde vi en camper van och åkte norrut med slutmål Brisbane.

I Brisbane skildes vi åt och träffades knappt igen, hon skulle plugga på en skola och hade hyrt in sig i ett hus där. Jag hittade någonstans att spendera min tid men märkte att oj, pengarna började ta slut. Där satt jag med cirka $300 och det täckte precis hyran för rummet i en vecka till och inget jobb på gång hade jag.

Efter att ha provat på att vara diskare på deltid och säljare genom dörrknackning utan bra resultat hittade jag jobb som flyttgubbe vilket sysselsatte mig i några månader. Det var en härlig tid, mest jobb och häng vid polen bakom huset där jag bodde med arbetskamraterna och chefen. Jobbet var tungt vilket gjorde kvällarna lugna. Bara chill. När jag tyckte jag samlat på mig tillräckligt med pengar att klara mig ett tag köpte jag en flygbiljett och tog mig över till andra sidan landet och landade i Perth.

Där bodde jag någon vecka hos en släkting till min systers man som jag aldrig tidigare träffat men som öppnade sitt hem åt mig. Jag såg mig omkring ett tag och fick sen jobb på en farm cirka 30 mil inåt landet. Där skulle jag köra traktor under såsäsongen men började med att rensa och bygga lite på gården jag bodde, där hade dragit över en storm häromåret så där fanns att göra.

Att arbeta på en sån stor farm i Australien var verkligen en upplevelse jag aldrig kunnat få här hemma, det var en intressant tid. Jag gjorde allt möjligt från att valla får och laga staket till att köra traktor 12 timmar i sträck. Stora åkrar krävde också stora maskiner och det jag drog runt på bakom mig var 13 meter brett! Var också med att fångade in ett par lamm som vi sedan slaktade och åt upp, det är något jag tänker tillbaka på ibland.

Jag bodde ensam i ett hus där på farmen, hade klart kontakt med några familjer runt om och de jag jobbade med och fick till och med en vän lite mer på djupet vilket är ovanligt när man reser så. Men efter ett tag med ensamma kvällar började det komma lite hemlängtan och jag beslutade mig för att åka hemåt. Så jag köpte en biljett hem, berättade inte för någon och sen lämnade jag farmen, med planen att komma tillbaka till skörden.

Innan flyget gick tog jag ett par veckor att åka runt lite i sydvästra Australien, först ensam men sista tiden åkte jag med två fransmän jag träffade längs vägen. Friheten att bo i bilen som jag gjorde först var fantastisk. Jag kunde spendera natten ute i ingenstans helt ensam i min bil, ingen täckning, ingen som störde, ingen visste var jag befann mig. Spännande, skrämmande, härligt.

Sen en dag så stod jag utanför min gamla lägenhet och skrämde livet ur min mor som inte visste jag åkt tillbaka. Under de första dagarna tillbaka i Sverige såg jag många roliga och underhållande ansiktsuttryck när jag mötte folk som trodde jag befann mig på andra sidan jorden. Åh dessa minnesbilder! Tack för dem mina kära.

Del 2, Öppna ögonen

Det var i Malmö jag påbörjade förändringen av min syn på omvärlden och hur den fungerade, det berodde på många faktorer och jag missar säkerligen en hel del. Men i backspegeln är det några saker jag ändå kan tänka mig ledde mig mot där jag är idag även om jag inte kan säg att det var en sak eller händelse som förändrade mig.

När jag flyttade ner till Malmö flyttade jag ihop med henne jag åter igen funnit efter en tid isär. Vi hittade en lägenhet tillsammans och jag hittade arbete, först på flygplatsen som flygplatskontrollant och sen i en matvarubutik. Min sambo var intresserad av teater och höll på med det, och eftersom jag var ny i staden hängde jag på och fick därmed mina bekantskaper och vänner genom henne.

Att umgås med teaterfolk var väldigt bra för mig, där fanns gott om folk som bröt normer och jag fick på så vis se mer av vad världen kan erbjuda. Jag mötte helt enkelt oliktänkande och mångfald.

Min sambo och jag hade trevligt i några år men det fanns också stunder där vår relation innebar väldiga påfrestningar. Till slut bröt vi upp igen och denna gång höll det i sig och vi hade ingen kontakt med varandra på ett tag. I samma veva fick jag ett nytt jobb hos polisen där jag fick svara i telefon och ta emot anmälningar med mera. Fick nya vänner med det nya jobbet men hade även kvar en del vänner jag lärt känna genom min före detta. Livet gick vidare.

Efter ett tag när jag levt ensam i en lägenhet i Malmö kände jag att det inte var något för mig och jag beslöt mig för att göra något åt det. Jag hade lärt känna ett par personer via Twitter som jag sedan hittade en lägenhet tillsammans med och vi flyttade in i en fyra för tre. Det blev en rolig tid i mitt liv då jag och en av de andra som bodde där blev väldigt bra vänner och hittade på mycket skoj tillsammans, allt från att festa med en GB-glassgubbe till att skriva filmmanus.

Nu hade jag också kommit i kontakt med politiken och började intressera mig för den. Jag valde inget parti att stödja men jag tyckte och läste en hel del, framförallt tyckte jag väldigt mycket. Jag började blogga och allt det jag skrev om då finns fortfarande att läsa på en av länkarna i menyn ovan. Det var nu jag verkligen började få upp ögonen för problemen som fanns i världen och hur orättvisorna var både stora och många.

Jag hade också hittat en grupp med människor som arbetade för att sprida kunskap om att legalisera och avkriminalisera cannabis och jag anslöt mig till deras arbete. I början anonymt med tanke på var jag arbetade någonstans. Även här fick jag en bild av att världen inte är riktigt som den ska. När jag läste mer om ämnet och såg effekterna av användandet både som medicinskt och rekreationellt undrade jag ens varför det var olagligt. Jag förstod att det var andra krafter som styrde lagarna, inte vad som var bäst för individen eller mänskligheten utan det som var bäst för företagen och de som sitter i toppen och styr.

open-green-eyes

Efter cirka två år på polisen och efter uppbrottet med min sambo kände jag att det var dags att göra något som många gör, se mig omkring. Jag bokade en enkelbiljett till Australien med en mellanlandning i Thailand och började spara pengar.

Del 1, Början

Denna del kommer troligen kännas svårast att skriva, för jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska ha med. Men vi kör på.

Jag är uppvuxen i skogarna utanför en by i Blekinge som heter Mörrum. De första tre åren var på ett par olika ställen men sen bodde jag på samma ställe till jag skulle fylla 15. Närheten till skogen gjorde barndomen härlig, mycket klättrande, springande och gömmande bland de höga träden och mossiga stenarna. Det fanns alltid en lekplats till hands som kunde fylla tiden som då kändes mycket längre än vad den gör idag. Inte långt borta fanns det en liten å där vi alltid brukade ha årets första grillning, det var väldigt mysigt.

Skolan för mig var inte några problem, jag anpassade mig bra till det system som skolan följde. Steg upp på morgonen, gick till lektionerna, gjorde (ibland) mina läxor. Visst hittade vi på en del bus och jäkelskap som man gärna gör men det gick för mig inte ut över något skolarbete så hade hyfsade betyg när jag gick ut nian.

Under högstadiet hade jag en flickvän som jag var tillsammans med i ett år, vi hade mycket trevligt tillsammans men det slutade och jag grät. Strax därefter träffade jag nästa tjej som jag sedan delade livet med i många år.

Sen kom dagen man skulle välja inriktning på gymnasiet. Hur gör man det när det enda man egentligen vet något om är skolbänken? Internet var relativt nytt då och jag tyckte det var roligt att sitta vid datorn så jag valde teknikprogrammet. Det är en linje som är högskoleförberedande med mycket matte, fysik och inslag av datorrelaterade kurser. Det kändes bra då. Jag hade på den tiden funderingar på att söka till polisutbildningen vilket jag efter gymnasiet sedan gjorde.

Efter gymnasiet var det dags för lumpen, kändes som ett bra sätt att skaffa sig lite erfarenhet vilket jag också fick. Samtidigt gjorde min flickvän slut med mig vilket gjorde att jag efter muck sökte mig vidare. Under värnplikten fick jag väktarutbildning så jag tog mig till mitt första ”riktiga” jobb jag skulle försörja mig på, väktare i Växjö.

Där stannade jag i knappt 10 månader för när timmarna blev färre kände jag mig tvungen att ta mig hemåt igen. Lagom till det fick jag kontakt med min före detta som hade flyttat till Malmö. Efter en mellanlandning i Mörrum över sommaren för att sommarjobba tog jag mig ner söderut till storstaden i Skåne.

Så, detta var mina första 21 år väldigt komprimerade. Det som jag ser som en röd tråd under denna tid är att det flöt på väldigt bra, men så kan det ibland kännas när man ser tillbaka och glömt det jobbiga. Lite kärleksbekymmer och annat vardagsstrul fanns det givetvis men skolan tog jag mig igenom och mitt första jobb gick som en dans (det gick värre för företaget men det var inte mitt fel).

Under denna tid fokuserade jag inte så mycket på omvärlden eller hur den fungerade utan höll mig till det jag visste och var nöjd med det. Det var en enkel tid.

ruan_bron

Nystart

Det fanns en tid när jag bloggade relativt ofta, men det var många år sen nu känner jag. Men den senaste tiden har det i mig byggts upp ett sug efter att få skriva igen. Dels har jag mycket jag vill få förmedlat och dels har jag saknat att sitta och formulera meningar till något. Och just nu känns som en bra tid att börja igen.

Det har verkligen hänt en hel del sen jag bloggade sist, och än mer sen jag bloggade regelbundet. Lite av vad som skett kommer jag att lägga fram här och nu för jag tänkte jag skulle göra en liten tidslinje över hur jag har förändrats de senaste tio åren.

Eller vänta… Kanske jag istället ska göra en följetong förresten? Jo så ska jag göra. Ni ska få en period i taget, på så vis blir det inte lika maffigt att läsa, eller att skriva.

För 10 år sedan bodde jag i Växjö och arbetade som väktare, nu bor jag i Höör och arbetar som elevresurs på en skola. Hur hamnade jag här?

road-368718_1920