Archive for 27 januari, 2015

Förbudsivrarna fortsätter sprida felaktigheter

Som förespråkare för en annan vinkel på narkotikaproblemen i vårt land stöter man ofta på förbudsivrare som inte vet vad de pratar om trots att de tror sig veta bäst. Politiken som drivs i Sverige fungerar inte, det är bevisat sedan länge, inte minst när man ser på resultatet. Sverige har en nollvision mot narkotika och en restriktiv politik, ändå har missbruket ökat, tillgängligheten ökat och det hemskaste är att även dödstalen stigit.

1988 kriminaliserade vi en sjukdom i Sverige, missbruk av narkotika. Den synen på missbruk från politikerna, och i längden polisen, är förödande för missbrukarna som margnaliseras till ett utanförskap som är svårt att komma ifrån. De stämplas som kriminella trots att de bara är sjuka.

Ett annat problem är att vi i Sverige inte kan se skillnad på bruk och missbruk. När det gäller alkohol har vi inga problem att se skillnaden på ett glas vin till maten på söndagen och en box vin på förmiddagen liggande på golvet. Men när det gäller narkotika (olagliga droger) drar vi gränsen vid första blosset på en joint en kväll för avslappning och likställer det med en injektion av heroin på en offentlig toalett. Vi måste se att det är skillnad på bruk och missbruk.

Det är bland annat sådant här vi måste utbilda svenska folket om, och det måste börja redan i skolan. Rätt information, fakta och inte som idag, felaktiga teorier och historier. Vi måste först arbeta förebyggande för att minska användning av alla droger hos unga, såväl alkohol och tobak som narkotika. Nästa steg är att ta hand om de som hamnar i missbruk och hjälpa dem tillbaka till ett drägligt liv.

Men som sagt, det är svårt att argumentera med folk som är blinda för sanningen, som vägrar ta till sig studier, som vägrar se hur resten av världen gör, som istället vill ha dessa morallagar kvar i vårt land. Portugal tog ett stort 2001 och antalet narkotikarelaterade dödsfall har sedan dess minskat drastiskt.

I ett inlägg på bloggen Här står jag svarar hen på en artikel med svar på tal. Det svåra är att ”svar på tal” sällan få chansen att synas i samma media som förbudsivrare får. Debatten måste väckas, debatten måste få höras, alla röster måste få komma fram.

Tips
Kolla in Cannalisörerna‘s projekt 420röster som snart lanseras där brukare får chansen att göra sina röster hörda.

Jens Waldmann kämpar för sin hälsa

I torsdags åkte jag till Jönköping för att gå på rättegång. Jag var där för att stötta Jens Waldmann i hans kamp om att få leva sitt liv. Vi var ett gäng, närmare 30 medmänniskor, som var där för att stötta honom och göra omvärlden uppmärksam på vilken orättvisa som dagligen bedrivs i vårt avlånga land.

Det var min första rättegång, det var en upplevelse bara det, så jag har ingenting att jämföra med. Den hölls i Hovrätten och var en överklagan på domen som föll i Tingsrätten i augusti 2014 där Jens blev dömd till villkorligt och 75 timmars sammhällstjänst.

Brottet han anses begått var att han medicinerat med en naturlig blomma som han själv odlat fram i sin garderob. Det handlar självklart om cannabis. Cannabis är olagligt i Sverige på alla sätt med det är en växt med otroligt många användningsområde och det har odlats mängder av det i Sverige under lång tid, men inte längre.

Jens lider av depressioner vilket gör att han har svårt att leva ett fullt fungerande liv, han kontaktade sjukvården och blev hänvisad till den ena tabletten efter den andra för att försöka få sitt liv tillbaka. Biverkningarna av alla dessa piller gjorde att hans livskvalitet minskade drastiskt även om han lyckades hålla sig vid liv. Han gjorde efterforskningar och bestämde sig för att prova cannabis.

Under fem år självmedicinerade Jens med cannabis. Under tiden hade han fru, barn, hus och ett eget framgångsrikt företag. Ett fungerande och bra liv. Tills polisen knackade på dörren efter att ha hittat några frön på väg till hans adress. Sedan dess har han inte kunnat få sin medicin utan istället blivit hänvisad till vården där han än en gång inte fått den hjälp han behövt.

Han odlade för sitt eget bruk, i sitt eget hem. Han sålde inte ett gram till någon, ingen visste om det och hans liv blomstrade. Ingen skadades över att han mådde bra och hade en blomma i garderoben. Ingen. Det var först efter han bliv gripen som han har blivit en belastning för samhället med häktning, rättegångar och allt administrativt runt det.

En blomma i garderoben och ett gott liv – Finnas i straffregistret och svårt att hålla livet flytande. Det är de två alternativen som finns för Jens.

Nu är det upp till Göta Hovrätt att döma rättvist, domen kommer 29 januari i år.

Varför ska vi skjutsa in sjuka människor i rättssystemet när de klarar av ett liv med hjälp av en växt? Ofattbart.

Fosterland – En resa mot förståelse

För lite drygt en vecka sändes första avsnittet av Fosterland på SVT. I programmet åker Fredrik Önnevall runt i Europa och träffar nationalister för att försöka förstå hur de tänker och igår söndag sändes andra avsnittet utav fyra.

Han har besökt Gyllene gryning i Grekland vars ledare sitter häktat för bland annat misstänkt inblandning i ett mord. Han har också besökt Frankrike och pratat med Nationell front och självklart har han pratat med Sverigedemokraterna i Sverige. Det är en intressant resa och jag ser fram emot kommande avsnitt.

En sak medlemmarna från dessa främlingsfientliga (rasistiska) partier har gemensamt är synen på invandrare och hur de på olika sätt vill minska invandringen. Det märks direkt när de blir kritiserade, de går in i försvarsställning utan fördröjning och deras argument blir svaga.

Önnevall gör denna resan för att försöka förstå hur de tänker och i gårdagens avsnitt undrar han om de hade försökt göra detsamma. Om de skulle få för sig att ta reda på hur han tänker och resonerar. Jag tvekar på det. Människor med sådana åsikter är duktiga på att vara blinda, inte vilja ta till sig varken fakta eller förståelse för människor på flykt.

Fredrik Önnevall träffar också några flyktingar från Syrien som för tillfället befinner sig i Grekland i väntan på att komma vidare i Europa och kunna få trygghet. En av flyktingarna är bara 15 år gammal och berättar själv att han har behövt bli vuxen för snabbt, han måste själv ta beslut som bestämmer ödet av hans liv. Allt är mycket rörande.

Jag rekommenderar alla att se Fosterland för att försöka få en förståelse för flyktingar men också nationalister. För att kunna utvecklas och komma framåt och gå mot en bättre värld måste vi börja förstå varandra, lyssna och försöka byta perspektiv. Kan säga att slutet på gårdagens avsnitt rörande och starkt.

Se programmet!

Hoppkudden borta från Folkets park

Under tisdagen plockades en populär attraktion bort från Folkets park i Malmö, en hoppkudde. Anledningen var ett antal klagande grannar som tyckte att barnen skrattade för mycket.

Efter klagomålen – nu tystnar barnskratten | Sydsvenskan

Jag förstår inte.

Folkets park bör vara just det, Folkets park, det vill säga en park för alla som bor i och besöker staden. Hoppkudden var tillgänglig så länge parken var öppen och den användes utav såväl små barn som äldre barn, till och med en och annan vuxen tog sig några studs på den. Av personliga erfarenheter kan jag berätta att sådana hoppkuddar är riktigt roliga.

Nåväl. Barn som skrattar, borde inte det betyda något gott och glädjande? Jag har länge sagt att om man bosätter sig nära Folkets park borde man förstå att där ibland är livat och räkna med det när man flyttar dit. För mycket oväsen kan jag förstå att man kan störa sig på ibland. Jag hade mitt fönster mot en förskola ett tag och det var inte alltid roligt när jag jobbat natt, men jag visste det när jag flyttade dit så kunde knappast klaga.

Ibland känns det som att barn växer upp för snabbt idag (men det har vi väl sagt i alla tider) så jag tycker inte vi ska klaga på när de är just barn, leker, skrattar och har roligt. Låt barn vara barn och släpp inte tag om ditt eget inre barn.

Lek livet!

Låt er inte tystas

Låt inte någon skrämma er ifrån yttrandefriheten!

Vi kommer tillbaka ännu starkare!

Vi kommer tillbaka ännu starkare!

Vem säger att vi inte har klasskillnader i Sverige?

Blir fattiga orättvist behandlade? Har alla samma möjligheter?

Såg en intressant lista på Twitter om hur det är att ha dålig ekonomi som fick mig att tänka. Listan kommer från en artikel i Social Politik som jag inte har läst då den endast finns i papperstidningen. Men listan är intressant även utan kontext.

Fattigdom kan te sig olika för olika personer. Vissa föds in i en lägre ekonomisk status som är svår att ta sig ur och andra hamnar i den av olika anledningar. Oavsett är det inte lätt att ha dåligt med pengar.

Tänk dig själv att du inte har råd att ta körkort eller ha en bil. Om du bor i ett litet samhälle med endast en eller två affärer har de affärerna ofta ganska höga priser. Utan bil kan det vara svårt att storhandla och ta sig till ställen där det är billigare. Den senaste tiden har det blivit allt vanligare med stormarknader och de byggs på lite större orter och är anpassade för att åka till med bil. Orättvist.

Tänk dig att du inte kan köpa saker med kvalitet eftersom de ofta är dyrare och är istället tvungen att köpa billigare saker som inte håller lika länge så du blir tvungen att köpa nytt efter ett tag igen. Det finns ibland avbetalningar som alternativ men de alternativen blir också dyrare i längden men har man inget val så. Orättvist.

Kanske har du en knaper månad och blir försenad med en betalning, då blir det förseningsavgift. Är du sjuk, kanske sjukskriven, tillkommer kostnader för mediciner och läkarbesök. Orättvist.

Vem säger att vi inte har klasskillnader i Sverige?

dyrt att vara fattig

Små tankar om gårdagen – Je Suis Charlie

Igår hände något fruktansvärt i Paris. 12 personer blev dödade. Det grundar sig tydligen i IS vilka säger sig ha Islam i ryggen men de är bara idioter med vapen. Religionen har ingenting med attacken att göra! De själva tror säkert på det och med deras utrop med mera verkar många andra också tro på det. Så därför kommer nu fler attacker mot muslimer och moskéer.

Men att attackera en moské efter attacken i Paris är inte bättre. Attacken i Paris är emot yttrandefriheten, en attack mot en moské är emot religionsfriheten. Inget av det är något att hylla eller se som något bra, det är allt förkastligt.

Jag vill att människor ser det för vad det egentligen är. Galningar som skjuter och bombar. Anledningen är för mig oklar och jag kan inte se vad de kan vinna på det men på något sätt vill de skrämma omvärlden. Att de sedan använder religion som svepskäl skadar så många människor.

Har bekanta på Twitter, muslimer, som dagligen får utstå hot, blir förnedrade och jag förstår inte hur de orkar med det. All heder åt er som orkar, all heder åt er som fortfarande tror på kärleken.

Till er andra: Tänk till, öppna ditt hjärta, öppna ditt sinne. Var inte blind!

Filip & Fredrik i Getting Doug with High

För ett tag sen kunde vi läsa i Aftonbladet att Filip och Fredrik skulle vara med i ett amerikanskt program som heter Getting Doug with High. Programmet livesänds via Youtube och finns sedan att se i efterhand och programledare är komikern Doug Benson. Det är en nästan helt vanlig intervju/talk show med en stor skillnad, att alla röker på under tiden.

De fick så klart en del skit när det kom fram men jag tror inte det är något som gemene man lagt märke till. Som vanligt tror svensken att om man röker lite gräs kommer man hamna på plattan och skjuta heroin, men det funkar inte så. Filip och Fredrik har tidigare både tagit diverse droger och varit fulla i tv så detta är knappast något nytt. Anledningen till att de är med här är troligen att de vill marknadsföra sin podcast som de numer spelar in på engelska.

Jag har sett programmet några gånger tidigare och det är roligt att titta på, det var även detta avsnittet.

När Doug frågar hur många som röker cannabis i Sverige svarar de ”sex”. Det stämmer inte riktigt, det är många fler och jag kan säga att det är många fler än vad du tror. Gräs röks av allt från förortsungar till framgångsrika företager och politiker. Att man skulle bli en dålig människa av cannabis stämmer inte. Däremot trycker ofta samhället ut cannabisbrukare från det stabila systemet och in i det kriminella. Det är lagarna och synen på droger som gör detta, inte drogerna i sig.

Vi måste i Sverige ändra vår syn på droger. Vi måste börja prata om de problem som finns runt droger, både missbruk men också en viktig del som ofta glöms bort, vår narkotikapolitik. Vårt land kommer att bli ett bättre ställe om vi lyssnar på och pratar med brukare istället för att prata om dem. Inkludera.

Vill ni se avsnittet? Knappt en timme långt och finns här, Getting Doug with High – Filip Hammar, Fredrik Wikingsson & Ngaio Bealum.

Sluta hata människor och kalla det religionskritik!

Under helgerna har det varit attacker på flera moskéer runt om i landet, vissa grövre än andra. Jag har sagt det förut, vad händer i Sverige? Jag förstår inte hur man kan hata på den nivå som vissa personer gör, när de utför dåd mot människor som riskerar liv och hälsa är de inte bättre än dem som de använder som argument, IS.

Nu har det handlat mycket om islam och det är just islam som för tillfället är i ropet i medierna men det jag skriver om nu handlar självklart om all religion. Judarna har det fortfarande inte lätt i vårt land. Vi har religionsfrihet i Sverige men ändå är hotbilden mot religiösa här lika hög som i t.ex Libyen, Etiopien och Vietnam.

Tycka vad man vill om religion, jag är inte heller så förtjust i religion även om jag tycker att tro och andlighet är viktigt, men att hata människor och utföra onda handlingar mot dem är inte att kritisera religion. Ni får gärna kritisera religioner och deras strukturer men använd inte galningar och terrorister som argument och utöva inte hat mot människor.

Människor som tyr sig till en religion gör det av goda anledningar, de vill i grunden sprida godhet och kärlek. Varför ska vi då ge oss på dem och sedan kalla det religionskritik? Det är bara ren idioti.

Muslim, jude, kristen. Det är samma gud ni tror på, ni vet det va?

Lämnade Facebook 2014-12-31

Nu väntar en social framtid. För några veckor sedan bestämde jag mig för att ta en paus från Facebook och brytpunkten blev ju självklart vid årsskiftet. På förmiddagen på nyårsafton avaktiverade jag mitt konto och min profil finns inte längre synlig. Hur länge pausen kommer att pågå har jag ännu inte bestämt, det kan vara för resten av mitt liv.

Anledningarna att jag lämnade är flera, både personliga och Facebooks villkor. Jag har inte haft en smartphone sedan april förra året så den delen har jag redan vant mig av vid och det har givit mig en bättre livskvalité. Istället för att varje gång man har en sekund över titta på Facebook kan man leva i nuet, det är inte farligt att ha tråkigt och ägna tid åt sina egna tankar. Det är värt allt. Synen på omvärlden och sig själv blir mer äkta när man får tid för sina tankar och inte distraherar sig själv med ”sociala” medier och annat.

Det är ofta i sociala sammanhang man ser att de flesta sitter med telefonen framför sig eller i handen och istället för att umgås och prata med varandra umgås man med en skärm. Smartphones och Facebook skapar ett beroende och ett behov som vi egentligen inte har, det slipper jag.

Jag har inga egna barn men jag ser föräldrar se sina barn växa upp genom en skärm då allting ska fotograferas och delas på Facebook. Det gör mig ledsen att se, dessa barn som behöver uppmärksamhet och kärlek lär sig att ”likes” och bekräftelse från avlägsna bekanta och okända är mer värt än de själva.

En annan anledning är integriteten. Jag har varit på nätet länge, på Facebook, Twitter och min blogg så vad jag tycker och känner är ingenting som generellt är hemligt. Däremot vill jag kunna bestämma själv vad jag delar och vilken information som samlas in om mig. Facebook har gått över gränsen på flera punkter.

Facebook spårar var du är, vilka du är med och vad tycker om. De säger att det är för att kunna bättre rikta annonser som passar just dig men man måste tänka ett steg längre. Denna information delas, sparas och finns tillgänglig för människor, företag och myndigheter. Kanske känns det inte så farligt men tänk dig själv att du inte vet vem eller vilka som kan få tag på information eller vad de kan göra med den. Vem kan du lita på? Hade du vågat berätta exakt var du är och när till vem som helst i hela världen? Tror inte det, men det gör du.

Redan nu bara två dagar senare känner jag att min inre stress har minskat. Även om jag inte haft en telefon med internet på länge kände jag ett behov att kolla Facebook så fort jag kom hem eller när jag vaknat. Nu kan jag ägna tid åt mig själv och de runtomkring mig. Det är människor som är viktigast i livet, inte likes på Facebook.

Oändlig kärlek är den enda sanningen, allt annat är en illusion.

Gör vad du vill, men tänk efter.