”Jag hatar judar”

I lördags hamnade jag på puben i en halvtimme men bestämde mig sedan för att gå hem. Gick ut genom dörren, sa hej då till en bekant och plötsligt står det en man framför mig och spänner ögonen i mig. Jag lyssnade på min bekant så hörde först inte vad han sa men kunde urskilja att han pratade gott om nazismen. Han tittade sedan på mig och sa ”jag hatar judar”.

Jag vet inte om han menade allvar eller om han försökte göra ett opassande skämt. Anledningen till att han sa det till mig var för att jag tydligen såg ut som en jude, mörkt skägg, mörkt hår och stora glasögon. Han hade blivit livrädd i Malmö.

Oavsett om det var allvar eller inte är det fruktansvärt att människor fortfarande kan ha de tankarna, om judar och om nazismen. Själv är det omöjligt att förstå. Men orden och hans blick har funnits i tankarna sedan den kvällen. Jag tänker på dem som till vardags få utstå sådant, sådant hat och hur starka de måste vara för att klara av det. Jag är en vit man i Sverige så stöter sällan på sådana tillfällen, detta var första gången det verkligen kändes. Det sätter perspektiv på ens liv, hur bra man ändå blir behandlad.

Jag förstår inte hat, jag förstår kärlek.

Peace!

Kommentera