Archive for 29 april, 2013

Nu är det på riktigt

Nu när jag både har köpt flygbiljetter från Sverige och införskaffat mig visum till Australien börjar det verkligen kännas att detta kommer ske. Det har så länge varit en dröm att få se landet down under och nu kommer det att ske. Från och med november bor jag där, tillfälligt i alla fall.

Jag har ju ingen hembiljett vilket är ännu mer spännande, ingen vet när jag kommer hem… Läs hela inlägget här

”Ni ser inte kloka ut”

Under mitt liv har jag under några tillfället delat ut flygblad på stan. Jag har även tagit emot flygblad på stan så jag anser mig ha erfarenhet som täcker området.

När jag går ute på stan och någon räcker fram en lapp till mig så tar jag den. Det kan vara världens bästa erbjudande och lappen kostar dig ingenting, det enda du behöver göra om det inte är något för dig är att lägga lappen i pappersinsamlingen. Eller så utnyttjar du erbjudandet som finns på flygbladet.

När jag däremot delar ut flygblad märker hur folk beter sig. Det finns de som vänligt säger nej, det finns de som blir arga och säger nej, det finns de som glatt tar lappen och sen finns det de andra.

De som totalt ignorerar en som om en inte finns, de anar inte hur dumma de ser ut. Särskilt om man får ögonkontakt med dem sen låtsas de varken se eller höra dig. Man ser i deras blick att de lider över att ignorera dig, MEN SÅ SÄG BARA NEJ DÅ!

Sen finns det de som går omvägar. När de ser att du har en bunt papper i handen som du går och delar ut väljer de att svänga åt ett annat håll. När de sedan gått förbi dig går de tillbaka till samma spår. De undviker dig som om du vore spetälsk. Det märks så tydligt så tro mig, det går inte att dölja.

I många av mina arbeten har jag fått lära mig att inte ta något personligt så detta är ingenting som skadar mig. Däremot vill jag mest påpeka att ni som agerar som ovan två stycken, ni ser inte kloka ut.

Justin Bieber – Knarkaren

Idag kom det en så kallad flash från Aftonbladet som berättade att polisen hittat narkotika i Justin Biebers turnébuss. Man förstod direkt att det handlade om gräs, han är ju trots allt amerikan. Jag ryckte på axlarna. Är inte förvånad och jag tror inte så många är det faktiskt.

Det som kommer bli av att man hårt kör på mot att artister använder droger är ju att deras fans och vill detsamma. Då var det ju tur att det inte var heroin de hittade får jag ju säga. Med allt det stim runtomkring honom kan jag förstå om han behöver lite avslappning och roligheter, gräs är ju då passande.

De hittade även en elpistol som var licenspliktig. Det kan jag också förstå, grupper av fans är kända att innehålla galningar. Det är bara att se på hur John Lennon blev mördad. Jobbigt det där med tillstånd i varje land man ska in i så förstår att de inte hade något tillstånd för det.

Poliserna hade stått utanför bussen och känt igen den välbekanta doften av rökt gräs och beslutade sig för att göra en husrannsakan i bussen. Det var så det började. Men det kommer ju inte bli någonting av det här, de kommer inte kunna bevisa vems grejorna var. Tror inte någon där skyller på någon annan precis.

Vilket gör att vi hamnar där igen, Biebers fans kommer också vilja pröva röka gräs. Är det bra? Eftersom fansen är så unga är det kanske inte det bästa. Droger som ung är inte bra, varken cannabis, alkohol eller nikotin.

Resan mot framtiden

Jag står på perrongen med händerna i fickorna och ser in i den mörka tunneln. Ser den oändlighet och outforskade värld bortom. I ett ögonblick kommer mörkret närmare och sveper runt mig och det känns som jag befinner mig i rymden. Bara jag och stjärnorna. Rymden börjar snurra runt mig och jag sluter mina ögon för att slukas helt av mörkret.

Jag väcks tillbaka till verkligheten som ropar ut att tåget är på väg in till stationen. Bredvid mig står en väska packad med nödvändigaste, lite kläder, pass, några böcker och en dator. Jag kommer att se världen tillsammans med mig själv och mitt inre. Kommer att se mycket, vara med om många intressanta möten, jag kommer att växa.

Jag ser tillbaka ner i tunneln. Mörkret i tunneln lyser upp mina ögon och jag är i en annan värld, samma värld fast bortom min egen gräns. Mörkret försvinner sakta i takt med att tåget närmar sig, rälsen sjunger och det viner i tunneln. Lamporna från tåget fäster sin blick i mig, som ett vilddjurs ögon som fått syn på sitt byte. Det känns både skrämmande och spännande på samma gång. Jag ser min framtid suddigt framför mig, jag vet vad jag vill men inte vad som kommer ske. Framtiden.

Jag böjer mig ner, tar tag i min väska och hänger den sakta över axeln och kontrollerar att jag har biljetten. Tåget bromsar och stannar framför mig med ett pys, dörrarna öppnas och jag tar klivet mot min framtid, en oviss och utmanande framtid.

Letar mig fram till min plats, lägger väskan på hyllan och slår mig ner. Jag ser ut genom fönstret och tittar på folket som kliver av, in i den verklighet jag nu lämnar. Ett leende sprider sig över mitt ansikte och jag kan se mina egna ögon glittra i fönstret. Jag känner en känsla av lycka, frihet och hopp. Tåget börjar rulla med ett ryck och jag är iväg.

Nu börjar mitt liv.

EDIT. Kan ha publicerat denna tidigare, hittade den bara i min telefon :)

Jag och svanen

Jag sitter på bänken vid kanalen. Vattnet ligger blankt i mörkret som omger mig, de nakna träden sträcker sig mot himlen. Grenarna som spretar åt alla håll, ser ut som händer som vill greppa tag om mig. De ser kusliga ut i det svaga månskenet.

Det mörka och stilla vattnet bryts av en svan som sakta kommer simmandes. Stadsljuset når inte fram och jag undrar först om det är en svart svan. Den kommer närmare och glider sakta förbi mig där jag sitter orörlig. Den är vit.

Ensam sitter jag på bänken, ett ögonblick fanns svanen med mig men den är åter borta. Jag är ensam igen. Ser upp mot trädkronorna som hela tiden söker nya vägar uppåt mot himlen.

Jag trivs bra här vid kanalen. Det är jag och mörkret ,det blanka vattnet och tågen som sakta rullar förbi på andra sidan. Ibland får man besök av en svan. Ibland är det bara jag.

Resebloggen

Hej på er alla glada människor som hittat hit, vare sig det är första gången eller ni kommer hit dagligen. Alla är välkomna.

Nu till saken. Jag kommer att göra en resa efter hösten, mitt livs resa. 15 september lämnar jag Sverige med en enkelbiljett. Ni är alla välkomna att följa mig. Kommer att blogga från och med nu och framåt. Förberedelser och dylikt kommer att gå att följa på bloggen.

Men för att inte blanda ihop mina personliga blogginlägg som finns på denna sidan har jag skapat en annan blogg. Följ båda vetja!

Min reseblogg finns här – Resebloggen Mickes resa. (michael-lind.se/mickesresa)

Ni kommer alltid att finna en länk till den i menyn ovan, som ni ser.

En promenad i skogen

I lördags passade jag på. Jag var i Mörrum och solen sken och värmde mig. Våren visade sig från en vacker sida så jag promenerade ut i skogen. Här är lite av promenaden i bilder.

Photo 2013-04-20 14 59 46Började närma mig en gård.

Photo 2013-04-20 15 22 01Det ljusa huset ni kan se nästan i mitten på bilden är det där jag växte upp. Jag har sprungit runt massor i dessa skogarna när jag var liten. Huset var rött då 😉

Photo 2013-04-20 15 22 36 En mysig liten bäck på ”savannen”.

Photo 2013-04-20 15 45 45Sådana här klippor som syns här var väldigt roliga när en var liten, att klättra i då förstås.

Photo 2013-04-20 15 45 48

De här träden har legat över denna vägen sedan… jag vet inte, länge.

Photo 2013-04-20 15 19 38Blickar framåt

Det finns vettigt folk i småstäder

Jag blev så glad när jag i helgen träffade en gammal klasskompis. Har tidigare skrivit om småstadsrasismen både här i bloggen och i en krönika på Möllan.nu. När jag satt och pratade med honom märkte jag att hans åsikter om rasism är lik min vilket på ett sätt gjorde mig förvånad.

I vissa miljöer frodas smygrasismen och sådana miljöer finns det gott om i småstäderna. Han tyckte likadant, han märkte samma sak i fikarummen där han arbetat. Han berättade hur svårt det är ibland att hålla tyst vilket skapar dålig stämning. Han berättar också hur svårt det kan vara på släktmiddagar när samma diskussioner dyker upp, där är det jobbigt med dålig stämning.

Blev glad över att prata med honom, kul att snacka om sådant som betyder någonting.

Från Bosnien till Sverige – Flykten från framtiden

Jag träffade Elmir för att prata om hans flykt från Bosnien till Sverige när kriget bröt ut och belägringen av Sarajevo inträffade i början på 1990-talet. Han berättade hur det var precis innan det bröt ut och hur han sedan kom till Sverige där hans nya liv började.

Under en längre tid hade det trappats upp. Skottlossningarna som till en början avlöste varandra med längre mellanrum blev allt tätare och kom allt närmare. En dag när han var hos sin farmor räknade han pansarvagnarna som passerade.
– Vi såg 73 lastbilar lastade med två pansarvagnar på varje lastbil körandes upp mot berget, berättar Elmir.

Samtidigt fortsatte politikerna på tv och radio att försöka lugna befolkningen genom att säga att det bara var en övning och att det inte är någon fara. Rebellerna som var emot dem var inte så många sades det.

I början av april 1992 beskjuts en fredsdemonstration och kriget var ett faktum. Elmir berättar om när de skulle fly, de var hemma hos hans morföräldrar som bodde knappt femhundra meter ifrån deras egna hem. Han var bara sju år gammal när han sprang mot hemmet och runt hans fötter ven kulorna. Han såg kulorna försvinna ner i gräset runt honom.
– De siktade mot mina hälar, säger han.

Han har i efterhand fått det berättat för sig hur soldaterna sköt mot fötterna på barn för att få människor att stanna och ta hand om sina barn. De ville inte döda, men inte heller att de skulle fly.

Tillsammans med en annan familj begav de sig till flygplatsen men det var inga flyg som lyfte så de tog sig istället mot bussarna. När de kom dit fick de reda på att även de var inställda så de begav sig istället till tågen. Sista tåget var på väg att lämna stationen och de hann precis med tåget som skulle ta dem mot Kroatien. Tågets slutstation var strax innan gränsen till Kroatien.

Där hade familjen som de flydde med släktingar som de fick stanna hos ett litet tag. Eftersom inga män över 16 år fick lämna landet och en av de unga killarna som bodde där arbetade som vakt var de tvungna att muta honom för att komma vidare. Papporna i familjen var över 16.

De åkte sedan buss över gränsen och tog sig till Rijeka i Kroatien där Elmirs familj hade kusiner som de också fick stanna hos ett tag. Därifrån tog de ännu ett tåg som ledde dem till München. Elmirs lillasyster, som var två år yngre, hade inte hunnit skaffa något pass vilket gjorde att de blev tvungna att gömma henne. Hon gömdes under en massa kläder för att inte bli upptäckt.

När de passerade Slovenien hittade den slovenska polisen hans lillasyster. Eftersom de inte hade för avsikt att stanna i Slovenien och nästa station låg utanför deras land beslöt polisen sig för att låta henne gå. De önskade dem lycka till med den tyska polisen som skulle vara ännu hårdare.

De tog sig till München utan att systern upptäcktes och där fick de hjälp av Elmirs farbror. De hamnade slutligen i Köpenhamn när Elmirs far kom på att han hade en bekant i Landskrona som han hoppades kunna hjälpa till. De tog sig sedan med svävare över till Malmö och befann sig plötsligt i Sverige.

Elmirs föräldrar gick fram till första personen de såg som hade uniform på sig och berättade att de var flyktingar så gott de förmådde på den engelska och tyska de kunde. Mannen i uniform tog väl hand om dem, ringde in en tolk och såg till att de fick hjälp. De hade nu kommit till ett annat land, flykten var över. Men livet blev inte en dans på rosor så fort de satte sina fötter i Sverige.

De flyttades runt
Familjerna skickades runt på olika flyktingförläggningar i Sverige. Först var det Flen, sedan Västerås och slutligen Österbybruk.

Folk blev satta i lägenheter tillsammans med andra utan hänsyn till var de kom ifrån och vilken bakgrund de hade. Många har nationella konflikter med andra länder vilket drabbar invånarna och det sitter kvar även om de har kommit till ett annat land. Det gjorde att två fiender helt plötsligt kunde ha samma bostad och skulle leva under samma tak. Där tänkte inte Migrationsverket till.

Elmir berättar att de själva inte upplevde några problem men det beror också på att de bodde tillsammans med andra flyktingar. Har man flytt från något är man tacksam för det lilla.

I Österbybruk lärde de känna en svensk familj som de började umgås med. De utbytte tjänster med varandra så som målning med mera, de ställde alltså upp för varandra. Runt 1994 fick de uppehållstillstånd i Sverige och det var då deras liv åter började. Strax efter det fick Elmirs pappa en praktikplats i Gävle så de flyttade dit. Här började han själv i skolan igen efter att ha missat två år under flykten. Han hade inte gått i skolan sedan första klass och nu började han i tredje.

Han hade inga problem med att skaffa vänner och hans föräldrar var väldigt hårda med att han skulle få rätt vänner. De ville helst att han umgicks mer med svenska än med utländska barn, mestadels för att han skulle lära sig språket. Elmir märkte inga problem med att skaffa nya vänner och blev heller inte utstött på grund av sitt ursprung. Elmir har fortfarande kontakt med en del av sina gamla skolkamrater.

1995 flyttade de till Falkenberg och då var Elmir redan 11 år. Runt 2006 flyttade hans syster till Helsingborg och senare följde hans föräldrar men Elmir själv flyttade till Helsingborg först i slutet av 2008.

Elmir har idag en bostadsrätt i Malmö och hans syster arbetar med delfiner på Sardinien. Hans pappa arbetar på en bensinmack i Helsingborg och hans mamma ingår i ett integreringsprojekt för kommunen.

Hans föräldrar har båda utbildning sedan Bosnien och arbetade med helt andra saker där. Hans mamma har juristutbildning från universitetet och hade arbetat många år på bank. Hans pappa var lantmäteriingenjör och arbetade då för lantmäterikontoret i Sarajevo. De hade också en kiosk som familjen ägde och drev. Det är svårt att få utländska utbildningar att räknas i Sverige vilket gör att de har fått ta de jobb de kunnat få.

Hans föräldrar har alltid tyckt det varit viktigt med att lära språket och har själv kämpat för att lära sig svenska. Det har gjort att de har klarat sig bra och fått arbete och den hjälp de har behövt. De kämpade som sagt också för att deras barn skulle lära sig, för att lättare komma in i samhället.

Aga var inget ovanligt i Bosnien
Elmir säger att han inte har upplevt rasism riktad mot sig under sin uppväxt men säger också att det kan ha skett bakom stängda dörrar. Han menar då vid ansökningar till jobb med mera, om han blivit bortsorterad på grund av sitt namn vet han ingenting om.

Han tillät aldrig någon att kalla honom för till exempel blatte och gjorde de det så sa han till ordentligt. Han tillåter inte intolerans. Men han hade själv inga problem med sådant, han fick vara med och leka och har kommit bra överens med kollegorna på arbetet senare i livet.
– Om alla som har funderingar om en kultur och undrar var folk kommer ifrån så borde de besöka de länderna. Se hur det är, säger Elmir.

Han menar att det är viktigt att förstå var folk kommer ifrån för att kunna bemöta dem. Alla kommer från olika kulturer och därmed har alla olika värderingar om vad som är rätt och fel. Han berättar om aga som är olagligt och idag väldigt ovanligt i Sverige var både accepterat och lagligt i till exempel Bosnien. Själv blev han aldrig slagen av sina föräldrar men han kan lättare förstå var folk kommer ifrån.

Elmir berättar att det är skillnad mellan flyktingar och invandrare och berättar också att media målar upp en bild som inte stämmer överens med verkligheten och hur det ser ut i Sverige idag. Människor med utländsk bakgrund är inte detsamma som någon som utnyttjar bidrag för att leva. Elmir arbetar och betalar skatt som vilken svensk som helst och han har kämpat för att komma dit.

Alla har ett val om vad de gör med sina liv, han valde att gå den vägen som lett honom till det arbete han har idag. Han nämner också att det finns de som använder det svenska systemet för att leva så enkelt som möjligt, arbeta så lite som möjligt men.

Bosnien finns alltid i hans hjärta
Jag frågade om han känner sig om en svensk eller om han har haft problem med att identifiera vilken nationalitet han tillhör. Han säger att det ibland är svårt att se sig själv som svensk när han befinner sig i Sverige, han använder uttrycket försvenskad.

Sen känner han samma problem när han är i Bosnien. Eftersom han kom till Sverige så ung och har växt upp här så känner han inte sig som en bosnier när han är där och hälsar på. Han saknar lite av båda världar. Han är inte van vid jargongen och förstår inte vissa uttryck men han berättar ändå att Bosnien alltid finns i hans hjärta.

Jag tackar Elmir för samtalet, tar i hand och lämnar sedan hans lägenhet.

Elmir heter egentligen något annat.

420