Ingen ser mig

Vinden är kall men jag känner inte av den för jag är redan så borta i mitt sinne att ingenting spelar någon roll. Jag har bestämt mig nu. Ingen har sett mig på så länge att jag har glömt hur det känns. Hur det känns att någon ser att jag existerar, att jag har någon mening.

Jag står på perrongen och jag vet att snart kommer tåget. Tårarna rinner men jag gråter inte, kanalerna är bara öppna och det rinner över min kind. Det är nästan tomt på perrongen och ingen står nära mig. Känslan av att jag är på väg att göra mina nära en tjänst genom att befria dem från mig får mig helt avslappnad över vad jag ska göra.

Mitt barn, mina föräldrar och mina syskon.

Lugnet finns i mig och omkring mig men troligen ser de runt mig något annat. Mina tårar fortsätter att rinna okontrollerat, men jag gråter inte. De som ser mig ser en uppriven människa som inte vet vad hen gör, men de har fel. Jag har bestämt mig.

Om ingen ser mig nu så är det slut. Ingen har sett mig, sett att jag existerar på väldigt länge nu och jag vet att jag har gjort många fel. Alla kommer dra en lättnandets suck när jag försvinner, jag ger dem rum att leva.

Tåget börjar närma sig och jag kan se strålkastarna skymta borta i horisonten. Rälsen börjar vina och snart kan man höra hur vinden virvlar runt tåget. Jag är redo.

Från ingenstans kommer en tjej sakta fram till mig och räcker mig en näsduk. Hon sa ingenting till mig och jag bara såg på henne. Jag tog näsduken och stod som förstenad kvar när tåget rullade förbi mig.

Jag önskar att hon visste att hon räddade mitt liv den kvällen.

6 comments

  1. Petra skriver:

    Du är duktig käre bror!

  2. Hanan skriver:

    Fint skrivet, men jag hackade upp mig på ”hen” 😉

Kommentera