Archive for 31 december, 2012

Årskrönika

Bör väl egentligen inte kalla detta för en årskrönika men den måste ju heta något.

Det har varit ett fint år och det har hänt en del saker som påverkat mig och mitt liv. Året började bra med en resa till Portugal tillsammans med min underbara vän Camilla och hennes föräldrar. Vi var där i några dagar och hade en underbar tid. Jag vill och kommer resa mer i framtiden men stort tack för den resan.

Under våren 2012 kom jag i kontakt med Lexi och Linus, via Twitter. Ja, dessa härliga människor träffade jag via Twitter. Sommaren kom och jag fyllde 25 vilket jag firade i Svängsta hos min kära far. Men självklart ordnade jag en fest i Malmö när jag kom hem. Massor av vänner gjorde mig sällskap utklädda till diverse Astrid Lindgren-figurer. Tack för den festen.

Just det, hade ju en inflyttningsfest i början på året också. Där kan vi snacka om att det var mycket folk, ett 30-tal i min etta. Folk satt på golvet men alla verkade ha en trevlig afton, förutom väktaren som besökte oss men han tog det med ro när jag meddelade honom att vi skulle sänka.

Efter sommaren som flöt på som den bör så började det snackas om att flytta, igen. Lexi och jag började fundera på att bilda ett kollektiv och sen kom Linus med i leken och den 1 oktober flyttade vi in i våran lägenhet. Nu har vi en fyra tillsammans mitt i centrala Malmö och jag trivs underbart. Tack till mina fina roomies! Alexandra ”Lexi” Lindström och Linus ”Limpan” Bjarnelo!

Tack för 2012 mina vänner, nu ser vi framåt och ett 2013 väntar oss. Ta vara på alla dagar vart det än bär, klaga inte, lev!

Annandag jul – Fest i kollektivet

Igår var det fest i kollektivet och trots avsaknaden av mycket folk blev den både vild och rolig. Inte många kom av olika anledningar men de som kom var roliga och bra människor vilket gjorde det till en lyckad kväll. Jag och Linus började med att grilla på balkongen och fick i oss en varsin god burgare innan gästerna dök upp.

grillning på annandag julLinus sa att jag såg pappig ut. Håller ni med?

Sen trillade det in lite folk och festen började dra igång, bordet fylldes med tomma burkar och flaskor och inom några timmar var det belamrat helt. Folk började framåt midnatt försvinna hemåt men några stannade kvar och natten fortsatte. Jag och Joseph Pollack höll igång längst och fixade till och med hem burgare från Sibylla framåt småtimmarna, typ fem på morgonen.

Samtidigt som vi väntade på burgarna började vi gå på jakt efter alkohol men hittade bara tomflaskor, tyvärr. Maten gjorde sitt och jalapenosen gjorde magen glad idag, eller inte alls.

Nu sitter jag med en julslips runt halsen, uppknuten hänger den ner över bröstet och rör sig i takt med mina tunga andetag. Suck. Trött ska man lägga sig tidigt ikväll för att orka upp och jobba i morgon. Hur kunde jag vara så dum att lägga dagtid mitt bland alla nätter och kväller? Bra fråga som förblir utan svar.

Gonatt!

Julafton

En dag man ska fira med familj, nära och kära. Detta året har jag inte firat någon och kommer inte göra det heller eftersom jag jobbar istället. Dagen började med att telefonen började plinga hej vilt och jag var tvungen att stänga av ljudet för att kunna fortsätta min sömn. Men vid kvart i tolv kom Linus in och väckte mig istället så, ok då gick jag upp.

Höll på att glömma hur julaftonsdygnet började. Jag jobbade ju 23e så var hemma strax efter halv ett på natten mot julafton och tidigare under kvällen hade jag fått ett sms från Linus. Han skrev ”Om jag fixar hamburgare till dig, hjälper du mig att slå in julklappar då?” och det kunde jag ju inte tacka nej till.

Så min julafton började med att Linus gjorde grymt goda hamburgare och sen satte vi oss i soffan och såg på ”Tomten är far till alla barnen”. Kan ju hoppas att det blir en tradition som håller i sig. Tillbaka till när Linus väckte mig. Jag klev upp och åt frukost sen öppnade vi tillsammans klapparna vi fått av Lexi. Tack Lexi, du vet vad vi gillar. Sen slog jag in Linus klappar.

Efter Linus stuckit iväg gick jag till affären för att köpa skinka som jag tänkte griljera. Ha, det kunde jag ju drömma om. Där fanns ett par stycken kvar varav en var en gigantisk historia och de andra var av vildsvin för 249kr/kg. Icke. Jag gick till delikatessen och köpte den lilla biten de hade kvar där istället så jag har i alla fall fått årets första skinkmackor. Blir nog en till snart.

Bokat tvättid hade jag också gjort och jag var faktiskt inte ensam där nere i källaren, en till mötte jag. Jaja, nu har jag tvättat klart och om ett par timmar är jag på väg till jobbet och dagen till ära har jag slips och kavaj. Får se hur länge den sitter kvar.

Photo 2012-12-24 19 29 46God Jul

 

Vägskälet

Vinden svepte lätt över lövträden som omgav sjön vilket fick träden att viska hemligheter till varandra. De viskade på ett språk som ingen kunde förstå, kanske inte ens de själva. Jag log och fortsatte att vandra stigen som följde sjön. Vattnet låg helt blank förutom de ringar som bildades av en fisk som då och då bröt ytan i jakt på föda. Luften var varm och fåglarna sjöng i takt med trädens visslingar, harmonin la sig med ett lugn över mig.

Stigen ringlade sig fram mellan stenar och rötter som ibland bröt dess väg och tvingade den att svänga för att komma runt. Blåbärsriset kantade stigen hela vägen där jag gick och jag kunde inte låta bli att böja mig ner för att plocka några stycken av de delikata blå bären. Fingertopparna hade färgats röda och förmodligen var mina läppar likadana men det gjorde ingenting. Det var bara jag och skogen.

Stigen delade sig i två, den ena fortsatte längs sjön och kom tillslut tillbaka dit jag började men den andra ledde rakt upp mot en del av skogen som mer bestod av barrträd. Stilla stod jag och funderade på vilken väg jag skulle gå. Stigen som fortsatte runt sjön hade jag gått flera gånger tidigare och jag vet precis var jag hamnar men stigen upp mot skogen hade jag inte lagt märke till tidigare. Tanken för nya äventyr tog över och jag valde den förut okända stigen som nu skulle bli en del av mitt liv.

Känslan som plötsligt slog rot i mitt inre var en känsla av spänning och den började växa så fort jag satte min fot och tog första steget in på den nya stigen. Solstrålarna som nådde fram till mig blev färre och färre ju längre in på stigen jag kom. Granarna ställde sig tätare och tätare. Jag hade alltid känt mig trygg i skogen, den liksom omgav en som en välkomnande famn. Just där började jag känna lite oro och jag kunde verkligen inte förstå vad som gjorde att jag kände så. Fanns ingenting att vara rädd för.

Plötsligt blev jag bländad av ett starkt sken som nådde mig från öster och jag skymde mitt ansikte med armen samtidigt som jag tog ett steg bakåt. Skenet avtog och jag såg rakt på en äldre dam som bara stod framför mig och log. Hon såg ut som farmor i sagan om Rödluvan och jag kände hur hon såg rakt in i mig. Situationen var skrämmande men hennes leende ansikte tog mig tillbaka till tryggheten och nästan oförstående spred sig även ett leende på mina läppar.

Hon höll sina händer knutna framför sig när hon sakta höjde den ena handen för att vinka mig till sig. Med ett fortsatt leende tog jag några långsamma steg fram mot damen. När jag stod precis framför henne förändrades hennes ansikte och skenet kom tillbaka. Den här gången var det inte lika starkt utan det var mer som ett mörkt sken som är mycket svårt att beskriva. Hennes ögon blev svarta och hennes röst lät som ett vilddjur när orden kom ur hennes mun.

Du är aldrig trygg!
Det finns inte en plats på jorden där du är trygg!

Jag vaknade svettig i min egen säng och kunde inte förstå om det var en dröm eller verklighet. Allt hade känts så verkligt. Jag såg mig omkring i rummet, såg att mina fingrar var rödfärgade av blåbär. Var det en dröm?

Småstadsrasism

När jag umgås med familj och vänner som bor kvar i småorterna märker jag hur påtaglig rasismen i det här landet är. Ingen erkänner att de har rasistiska och ytliga åsikter och när kommentarerna flödar ur deras munnar märker de inte det själva. ”Jag är inte rasist, men” är en vanlig fras som ofta kommer före en ogenomtänkt kommentar. Dessa kommentarer får mig alltid att må illa.

Det svåra med småstadsmänniskor är att de ofta är stängda och har svårt att se verkligheten. De är därmed svåra att argumentera med. Jag har några gånger gett mig på att argumentera emot dem men det har alltid lett till en återvändsgränd där vi båda går ut som förlorare. De mer förlorare än jag eftersom jag inte är rasist.

I miljöer där de med invandrarbakgrund är färre växer sig osäkerheten starkare. Många har svårt med förändringar och vill gärna leva i sin trygga bubbla där de vänder taggarna utåt så fort de stöter på något som sticker ut. I dessa miljöer växer sig rasismen starkare. Rasismen som helt begrundar sig på osäkerhet och faktafel.

Inne i storstäderna gror solidariteten. Många som flyttar till städerna har ofta ett mål eller en dröm och är därför mer öppna för vad omgivningen har att erbjuda. Om man vill uppnå någonting behöver man hjälp av andra, man behöver erfarenheter och var finns det mer erfarenhet än bland människor från hela världen.

En del av de som flyttar ifrån samhällen där rasismen är utbredd gör det säkert utav den anledningen, de vill helt enkelt komma undan all intolerans. När de sedan besöker sin hemstad blir skillnaden än mer påtaglig, det märker jag av egen erfarenhet. Jag är född och uppvuxen i en mindre kommun men inflyttad till Malmö och blir bara glad av den mångkultur som finns här. Den får mig att växa.

När jag kom till Malmö lärde jag mig att älska staden och hade inte en tanke på att stor del av befolkningen har utländsk bakgrund. Det var först när jag fick besök från hemorten som jag fick det påpekat för mig. Det är ett bra bevis på hur synen på invandringen skiljer sig beroende på var man kommer ifrån. Självklart finns det undantag, jag är ett.

Vi behöver lära småstadsfolket storstadsbeteendet och integration är lösningen. Låt lantisarna flytta in till staden och tvärtom så alla får uppleva varandras verklighet. Genom förståelse för sin medmänniska blir man en mer tolerant person.

Man får inte leva om sitt liv

Man får ibland frågan att om man fick leva om sitt liv, vad skulle man ändra på och hur skulle man vilja ha det. Vissa skulle vilja ändra platsen de växte upp på, andra skulle vilja byta ut sina föräldrar eller syskon. Kanske blir de inte behandlade som den personen de är utan som den personen föräldrarna vill att de ska vara.

Men man får inte leva om sitt liv, man kan inte göra saker ogjorda, man kan inte ändra sina förutsättningar. Man har de föräldrar man har och man måste leva med det, sen hur man gör det blir lösningen. Någon gång kommer man lämna sina föräldrar och då kan man känna sig fri.

Ibland kan man fundera på vad man skulle göra om man hade en miljon, tio miljoner och så vidare. Så mycket bra man kunde gjort, så många problem man kunde löst. Problemet är att miljonerna aldrig kommer utan arbete. Men här man kan ändra sina förutsättningar, i stort sett alla har möjlighet till att komma åt den där miljonen. Det handlar om kunskap, disciplin och tid.

Detta inlägget handlar inte om hur man ska kunna tjäna en miljon för det vet jag inte, inte konkret. Det handlar mer om att man måste leva med det man har, man måste arbeta med det man har. Alla har olika förutsättningar och det är utifrån dem vi måste leva, sen kan de förutsättningarna ändras under livets gång på grund av vad vi gör eller vad som händer runtomkring.

Dra nytta av allt du kan som till exempel vidareutbildning, extrauppgifter på arbetsplatsen, en ny vän och allt annat som kommer längs vägen. Allt och alla kan hjälpa dig att ändra dina förutsättningar.

En annan viktig del är att ha roligt. Om man skrattar och har roligt så mår man bättre och orkar med sig själv och de utmaningar man står för. Jag vet att det är en klyscha men, carpe diem. Det är sant.

Livet känns ibland orättvist, speciellt för vissa. Släpp hur det kunde ha varit och fokusera på hur det är, vad du har och vad du kan göra.

Man får inte leva om sitt liv, det är det som är grejen.

Rättelse: Första advent

Jag skrev i ett inlägg för nån vecka sen angående första advent. Jag skrev då att vi firar jul för att Jesus föddes men jag har nu blivit tillrättavisad av min roomie. Julen firas där den gör eftersom vi ändå firade någonting annat vid den tidpunkten så när kristendomen gjorde sitt intåg övertog de vårt firande av midvintern. Så flyttade de Jesus födelse till vintern så var alla nöjda.

Jag hade koll på en del av detta tidigare men ändå är det idag Jesus födelsedag som firas i vårt land. Eller ja, det gör vi ju inte. Vem av er firar att Jesus föddes? Inte så många gissar jag. Utan det som räknas bör vara att samlas med sina nära för att njuta av en härlig middag tillsammans med brinnande ljus och mörker.

Jaja, så är det.

Tiden står still på månen

Plötsligt står man där i tyngdlöst tillstånd och ser jorden långt, långt där nere. Man ser hur den snurrar runt men för en själv står tiden stilla. Man vill fortsätta leva där, fjäderlätt och med ett leende som smittar av sig till och med på självaste månen. Väl tillbaka på jorden där tiden snurrar som vanligt finns leendet kvar men man känner åter igen av sin tyngd mot madrassen.

Första advent

Ja, då har det hunnit bli första advent och alla börjar tänka på julen. I Malmö kom till och med snön och hälsade på lagom till denna söndag. Jag är inte överförtjust i julen men accepterar att den finns.

Julen kom till oss från kyrkan som många andra av våra högtider. Vi firar jul för att fira Jesus födelse men firandet har under åren blandats med diverse kulturer och blivet det den är idag. Varken jag eller min familj är eller har varit speciellt religiösa under min uppväxt så vårt julfirande har knappast handlat om Jesus.

Julen för mig har handlat om familjen som samlas, maten som äts, skratten som fyller rummen och doften av ljus. Självklart var tomten och klapparna en stor del när man var mindre men den delen blir mindre och mindre viktig för varje år som går.

Julen är idag alldeles för kommersiell och den känns på något sätt falsk. I en månad ska alla stressa, tömma sina konton på julklappar, laga mycket mer mat än man behöver för att tillslut den 24 december njuta av EN middag och lite mys. Känns som det hade kunnat räcka med att bara träffas för den där middagen, ta det lugnt med alla förberedelser och bara njuta av varandras sällskap.

Att försöka vinna glädje genom att överösa nära och kära i gåvor känns inte bra. Är vi verkligen så materialistiska? Jag hoppas att vi kommer till sans. Visst är det bra att vi konsumerar eftersom det skapar jobb och en bra ekonomi men det måste finnas en gräns på hur mycket och vad vi konsumerar.

Nästa gång jag fyller år vill jag att det ska vara som på julafton. Familjen samlas för en ordentlig middag och man skrattar och har trevligt tillsammans. Men inga julklappar utan var och en tar istället med sig något till middagen. Låter väl bra?

Denna julen kommer jag att jobba nätterna och eftersom att jag har 15 mil till närmaste släkting åker jag inte till någon för att fira jul innan jobbet. Jag är inte ledsen över att inte fira jul men visst kommer jag att sakna att träffa min familj. Jag får helt enkelt göra det en annan dag, ja man kan träffa sin familj andra dagar också och vi bör göra det.

Jaja, är trött nu och tänker gå och lägga mig. Trevlig första advent på er och ha en riktigt Coca Cola-röd jul!